Svart Triad recenserad av Nisse Scherman

 
Svart triad
Av Tove Birkeland Brandt
Bra & Leve Förlag HB 2015
ISBN 9789198130652, Häftad, 385 sidor
Författaren kommer med sin andra bok, en uppföljare till Röd vinterängel. Hon har behållit sina huvudpersoner Rita och Mimmi. Rita är polis och sambo med Bengt som är arbetskamrat. Mimmi är medial och ska till att få barn och gifta sig med Micke. Dessa två pars familjeliv får minst lika mycket plats i boken som kriminalhistorien.
 
 
Det har blivit allt vanligare i svenska deckare att skriva om rasism och hatbrott. Tove Birkeland Brandt har hakat på det spåret men gjort historien dubbelriktad. Dels beskriver hon en svensk rasist och nazist som man tidigt får reda på är dubbelmördare. Han har skurit halsen av två invandrarflickor. Samtidigt får man följa ett gäng invandrarungdomar som ger sig på infödda svenskar.
 
Detta är m a o ingen pusseldeckare. Läsaren är fullt på det klara med händelseförloppet. Det är bara bokens poliser som är frågande. I onödan kan det tyckas. De är mer än lovligt taffliga, vilket jag inte tror är författarens mening. I verkligheten hade dessa brott kunna lösas på mycket kortare tid. Grundintrigen är ändå fantasifullt påkommen och skickligt konstruerad.
 
Det är ett lovvärt försök att försöka skildra rasism och främlingsfientlighet på detta sätt, men det når inte riktigt ända fram. Det handlar mycket om konsekvenser och allt för lite om orsaker. Som läsare blir man nyfiken på karaktärernas bevekelsegrunder och orsakerna till att de gör som de gör. Vad är det som har skapat dem?
 
Den mediala Mimmi har vetskap om alla brott innan de upptäcks och kan meddela polisen i förväg det hon har sett i sina ”syner”. Polisen i sin tur köper hennes utsagor till hundra procent. Intressant, men föga trovärdigt. I själva verket har det endast vid något enstaka tillfälle hänt att polisen anlitat synska personer, men sällan med något resultat.
 
Mimmis och Ritas familjeliv är väl beskrivet. Det får tillfälle att breda ut sig i boken och tar lite udden av de rasistiska morden som är mycket detaljerat och blodigt beskrivna. För min egen del finner jag dessa relationsskildringar lite väl puttenuttiga och rosaskimrande.
 
Det finns en hel del att jobba med i Tove Birkeland Brandts böcker. Dialogen till exempel. Den är ganska stolpig och saknar flyt och verklighetskänsla. Den här boken hade dessutom mått bra av att kortas med kanske 100 sidor och gärna fått gå en vända till hos korrekturläsaren. Hon kastar sig entusiastiskt och beundransvärt över angelägna och intressanta ämnen, väcker aktuella frågor, men når inte riktigt till de svar man önskar sig.
 
 
Betyg: 2 tomteluvor 
 

 

 

SVART TRIAD recenserad av VF

Äntligen så kom den första recensionen av Svart Triad och jag känner mig omtumlad och lycklig.

Klart läsvärd
kriminalroman
© BOKRECENSION
SVART TRIAD
Tove Birkeland Brandt
Bra & Leve förlag
Aktuell, spännande, hemsk
och riktigt otäck.
Med de orden kan man beskriva
handlingen i Tove Birkeland
Brandts andra fristående
kriminalroman Svart Triad.
Boken utspelar sig i Göteborg
och Värmland. I det invandrartäta
bostadsområdet
Gårsten sker två vidriga mord
på två flickor. I Värmland sitter
Mimmi som har förmågan
att se och känna vad som ska
hända - innan händelserna utspelar
sig.
REDAN TIDIGARE HAR hon haft ett
samarbete med väninnan som
arbetar vid Göteborgspolisen
och dennas pojkvän som även
han är utredare. Mimmi känner
en allt större frustration
över sina insikter och den
hjälplöshet hon har eftersom
hon. inte vet vad som ska ske,
eller var, bara att det är hemska
saker. Att hon dessutom
är gravid och extra känslig gör
inte det hela enklare att tackla.
Läsaren får följa poliserna i
Göteborg och Mimmi i Värmland
genom en rad vardagliga
saker.
MEN VI FÅR också stifta bekantskap
med Lonny, en misslyckad
figur som är beredd att göra
vad som helt för att bli sedd,
beundrad och fruktad. Han är
till och med beredd att begå
bestialiska mord.
Lonny bor också i Gårdsten
där han vantrivs, inte minst på
grund av att han bor i ett område
med många nyanlända.
Han har en rad ritualer, bland
annat att stå framför spegeln
och göra Hitlerhälsningar.
Han är ledare för ett gäng
likasinnade och för att visa
dessa att han är betydligt tuffare
än de, filmar han sina
handlingar med mobiltelefonen.
Men mottagandet blir
inte riktigt som han har räknat
med.
JAG MÅDDE ILLA när jag läste boken.
Mord kan beskrivas på olika
sätt och här återfinns en av
de råare varianterna. Jag tror
inte att jag skulle vilja se "Svart
triad" som film. Men boken är
väldigt bra, den är svår att läg-
I ga ifrån sig och den känns angelägen
i dessa dagar. Tyvärr
innehåller vissa delar av boken
en hel del korrekturfel vilket
stoppar upp läsningen.
Jag hoppas verldigen på en
fortsättning. Intrigen med mediet
som hjälper polisen är en
bra grogrund för fler spännande
berättelser. Inte minst när
mycket handlar om Värmland
och man kan se vyerna och tätorterna
framför sig. En klart
läsvärd kriminalroman.
BRITTA STAAKE

Författaren Jack A skriver inte bokrecensioner

Författaren Jack A skriver inte bokrecensioner men om han gjorde det skulle det förmodligen se ut ungefär såhär:
Bokomslag Röd Vinterängel (e-bok)

Bokrecensionsbetyg

Röd vinterängel är Tove Birkeland Brandts debutdeckare. Den är utgiven i september 2013 på Brandts egna förlag, Bra & Leve förlag.

Mimmi är en ensam själ, värmlänning och medial. En dag springer hon ihop med Micke i mataffären. De blir ett par efter ungefär en kvart. Micke har en syster som heter Manilla, eller Nilla för oss som känner henne bättre. Nilla upplever att hon är förföljd. Det gäller både hemma i Hagfors och i Göteborg, där hon går på modellskola. Förföljelsen trappas upp och Mimmi får snart användning för sin mediala förmåga…

Inledningsvis är förföljelsen nervkittlande. Är Nilla verkligen förföljd, eller inbillar hon sig bara? Är hon kanske på väg att bli galen? Som läsare vill jag sväva i den ovissheten och dela Nillas paranoia. Det får mig att vilja läsa mer. Tyvärr skildras snart förföljelsen även ur förföljarens perspektiv. Läsaren får till och med reda på vad han heter, Jailson Deusemar. Ju längre boken lider desto mer får läsaren ta del av Deusemars inre monolog och senare är det ett bra grepp, men boken hade tjänat på att hålla honom dold betydligt längre.

Brandt saxar handlingen och det skapar ett driv i boken. Stundtals är den en bladvändare. Lägg därtill att Brandt emellanåt skriver initierat och trovärdigt, med inslag av samhällskritik (psykiskt sjuka driver omkring på gatorna utan att få den vård de behöver). Dessvärre fläckas handlingen ner av en alltför tillrättalagd historia, med få hinder, och en hel del logiska luckor. Jag hade inte tänkt avslöja att Nilla blir våldtagen men nu gör jag det ändå. Nilla blir våldtagen. Polisen söker då tafatt efter andra våldtäktsfall i samma område. Eventuellt kunde polisen ha reflekterat över om Nillas fall hade samband med våldtäktsvågen som översköljer media. Till slut ser även polisen sambandet. Förövaren har efterlämnat sig DNA, fotspår och ett karaktäristiskt tillvägagångssätt. Nilla hjälper också polisen med att få till en klockren fantombild. Vad gör polisen då? Beklagar sig över att de har för lite att gå på! Hur som helst utreder de vad som binder samman alla våldtäktsfallen. Varför har polisen inte gjort det tidigare, har de inväntat just Nillas fall? Efter halva boken lyckas polisen mot alla odds fastställa våldtäktsmannens identitet (och därefter återstår inte mycket av spänningen). Vad gör polisen då? Bestämmer sig för att de måste ta reda på mer om våldtäktsmannen, de behöver lära sig att tänka som honom för att få fast honom. Ja, alternativt kunde polisen möjligen ha utfärdat rikslarm och efterlyst honom… Slutligen går polisen ut med en efterlysning i tidningen. Nej, inte med fotot som de har på mannen, utan med fantombilden…

Jag blir upprörd när jag skriver det här. Förlåt mig, Brandt. Jag skall sansa mig. Grundhistorien är välskriven och kanske kommer man inte mycket längre som författare på egen hand. Men det är då författaren behöver lektörshjälp! Det är ett svek mot en välskriven grundhistoria att inte söka professionell hjälp utifrån. Luckor av det här slaget hade med en lektörs hjälp täppts till och det hade lyft boken. Detsamma gäller för all utskriven undertext. Knappt någonting lämnas åt läsarens fantasi.  Extra synd är det när en fin gestaltning omkullkastas av ett platt konstaterande: ”Mimmi reser sig snabbt upp, går bort till henne, lägger handen på hennes axel och frågar om hon kan hjälpa till. Vill visa henne sitt stöd”.  Dessvärre haltar även dramaturgin. Andra halvan av boken är en transportsträcka där jag väntar på en tempohöjning, vändning, eller egentligen vad som helst som kan driva handlingen framåt. Men något sådant inträffar aldrig…

Röd vinterängel har fått varierat mottagande bland bokbloggare. Även om Röd vinterängel lämnar en del övrigt att önska tror jag att Brandt har framtiden för sig, för skriva kan hon. Jag hoppas att hon nästa gång vågar lita på läsarens förmåga, att tänka själv, och dessutom ber om professionell hjälp utifrån. Då kan uppföljaren bli den rysare som Röd ängel hade potential att bli.

Röd Vinterängel finns att köpa på bland annat AdlibrisBokia och Bokus.

Tack Bra & Leve förlag för recensionsexemplaret!

 

Recension av Ankharen av Nisse Scherman på DAST:


Ankharen
Av Ståle Brandt
Bra & Leve Förlag 2013
ISBN 9789198130614, Häftad, 486 sidor
En ankhare är en person som är något annat än vad han/hon synes vara. Det är gott om sådana i den här boken. Ett ganska stort antal av karaktärerna i boken har höga befattningar eller hedervärda arbeten, men under ytan lurar ganska obehagliga begär och drifter. I själva verket är hela persongalleriet rätt så otrevliga människor, inklusive de poliser som ska vara hjältarna. De är rent oförskämda mot omgivningen. Den enda som finner min nåd är en bifigur, en gubbe som bor ensam i skogen och är både folkskygg och ganska ilsken.

Ståle Brandt debuterar med denna spänningsfyllda deckare på eget förlag. Hans fru gjorde detsamma samtidigt. Den boken har jag tidigare recenserat här på bloggen. Recension av Röd Vinterängel På sin hemsida har de skrivit att de så småningom kommer att ägna sig åt bl a redigering. Båda makarna Brandts böcker hade mått gott av en professionell sådan. Beträffande Ståles bok är jag säker på att redaktören hade sagt direkt: ”Stryk 150 sidor! Kill your darlings!” Misstaget att skriva för långt gör många, även etablerade författare.

Annars är intrigen bra, spännande och mycket obehaglig. Men obehagligheten känns på distans, det blir liksom aldrig på riktigt. Att skriva om våld mot barn och pedofili har ju numera blivit vardagsmat i svensk kriminallitteratur så det krävs något extra för att få boken att lyfta. Ståle Brandt når inte ända fram än, men han har ändå en potential. Det visar hans välsydda intrig. Det märks att han vill mycket, ibland för mycket. När adjektiven haglar försvinner gestaltningarna.

Att polisarbetet och poliserna inte känns verklighetsförankrade här kan man stå ut med, om boken för övrigt har något att säga. Redan i nästa bok tror jag att Ståle Brandt har slipat av de vassaste kanterna och då kommer det att bli så mycket mer läsvärt. Kanske med lite redaktörshjälp.

Recension från Henric Ahlgren

Henric arbetar som lärare i Svenska och samhällskunskap på Ingesund Folkhögskola. Vid sidan av arbetar han med att göra recensioner till BTJ(Bibliotekstjänst) och nu har han gjort en ingående recension av Röd Vinterängel som finns att köpa på Bokus.se, Adlibris.se m. fl.

 

RÖD VINTERÄNGEL

Mycket väl godkänd deckardebut!

 

Recension

Tove Birkeland Brandt har med Röd vinterängel gjort en stark värmländsk debut inom kriminalfacket som lovar mer och som kan mäta sig med de redan etablerade författarna inom den svenska deckargenren.                                                                                                                                                              

I spåren efter en hemsk händelse i det förflutna härjar en fruktansvärd serievåldtäktsman i Göteborg. Huvudpersonen Mimmi, som har mediala förmågor, dras in i jakten på våldtäktsmannen då hennes pojkväns syster blir ett av offren för den brutala förövaren.                                                                                                                                                             

Med ena foten av handlingen förlagd i Värmland och efter den omskakande och gåtfulla prologen byggs en vardagsnära stämning upp som dock sakta men säkert för oss in i en ohygglig och mörk berättelse med ett tematiskt epicentrum som kretsar kring våld, förvriden sexualitet, kvinnors utsatthet och nedmonteringen av psykvården.

Tove berättar en historia om skoningslös misogynisk aggression som med sina mycket grafiska skildringar av våld mot kvinnor inte följer en svensk deckarnorm utan till vissa delar snarare för tankarna till den italienska giallo-traditionen och slasherfilmer inom skräckgenren som t.ex. The New York Ripper (1982, Lucio Fulci).

Omslaget är i det blodigaste laget och hade inte använts av något av de större förlagen. Ett mera stiliserat kusligt omslag hade kanske varit en annan väg att gå. Korrekturläsningen kunde ha tagits någon vända till och för min personliga del hade det gärna fått dragits ytterligare växlar på Mimmis mediala förmågor.

Tove har en fin språklig ton och sinne för detaljer i person- och miljögestaltning samt dialog. Psykologin i berättandet och skildringen av sjukvård, psykiatri och polisprocedur känns trovärdig.

Med den väl uppbyggda dramaturgin i storyn och det otäcka, men angelägna ämnesvalet av tema har Tove skapat en mycket väl godkänd debutdeckare. Ja, Tove har sammantaget - med det vardagliga tonläget i berättandet, de övernaturliga inslagen och dragningen lite åt skräckhållet i kombination med kriminalhistorien också hittat en egen stil som profilerar sig något i deckarflödet, vilket har bra potential att kunna nå ut.

Man vill helt enkelt gärna läsa en uppföljare om värmländska huvudkaraktären Mimmi och hennes mediala arbete. Det är också glädjande nog planerat att bli en serie med böcker om Mimmi, där del två sägs vara redan färdigskriven.

För övrigt känns författarens namn mycket deckarförfattarmässigt och som klippt och skuret för att tryckas på bokpärmar i stor upplaga!

 

Henric Ahlgren

Ankharen recenserad av Henrik Ahlgren

ANKHAREN - recension

Självsäkert steg in i nordic noir!

Med sin debutroman Ankharen rör sig Ståle Brandt på samma territorium som Sjöwall & Wahlöö och Henning Mankell - kvalitativ svensk polisprocedur roman - och glädjande nog kan Värmland, med huvudpersonen kriminalkommissarie Kjetil Ruud vid länskriminalen i Karlstad, gratuleras till att nu fått en litterär gestalt närmast i paritet med just med de härvidlag ikoniska (och även internationellt omhuldade) kriminalpoliserna Martin Beck och  Kurt Wallander.

Brandt har ett rappt och skickligt driv i berättandet och di a logen som ger en rejäl tyngd åt romanbygget och avslöjar att författaren studerat och just lärt sig av de bästa inom kriminal- och spänningsgenren. Man sugs in i handlingen på ett sätt som gör att man har svårt att lägga ifrån sig romanen när man väl börjat läsa. En bladvändare, helt enkelt

Ankharen har också starka thrillerkvalitéer som för tankarna till Stieg Larssons extraordinärt framgångsrika Millenium trilogi. I denna jämförelse kan man också dra paralleller mellan Brandt och Larsson när det kommer till ett sataniskt schvung och en mörk och skoningslös samhällskritisk spets i sättet att ge sig i kast med berättelserna. Brandt tar härmed på en gång självsäkert steget in i den fåra inom kriminalgenren som i den anglosaxiska världen med respektfullhet valts att kallas nordic noir.

Brandt väjer alltså inte för att ge sig in i ämnen som bränns och det obehagliga temat i Ankharen kretsar kring sexuella övergrepp mot kvinnor och barn, pedofilringar och maktmissbruk med förgreningar inom samhällets topp. Den smutsiga byken skall avslöjas och tvättas och ju mer av skiten som avtäcks i berättelsen ju kraftigare växer en otäck känsla i magen när man läser, detta på ett synnerligen effektivt sätt som svenska kriminalförfattare sällan lyckas frammana.

Kjetil Ruud visar sig vara en gäckande seriemördare, med en personlig vendetta som agenda, på spåret. Brandt väver skickligt ihop hämndmotivet med ett händelseförlopp som blottar en mörk och hotfull underström i vårt vackra Värmland. Den intrikata intrigen växer till ett snårigt dekadent nät och någonstans i andra halvan av storyn tenderar turerna kring deckargåtan att på minna lite om Raymond Chandlers klassiska romaner där till och med författaren själv börjar tappa siktet på karaktärernas onda förehavanden, och vem som gjort vad. Allt blir till en svart mystisk dödsdans och intrigväven tätnar av allt det hemska.

Det finns utrymme till utveckling i ytterligare romaner. Persongalleriet när det gäller skildringen av Ruuds kollegor ter sig här och var en aning skissartat och man vill t. ex. att kollegan Isabelle Hammar får ta mer plats i en eventuell fortsättning.

Mot slutet klarnar allt i storyn, ordningen återställs och berättelsen rors elegant i land. Ja, den mästerligt komponerade upplösningen i epilogen får ståpälsen att resa sig på undertecknad och en liten tår börja rinna från ena ögonvrån. Precis som man vill ha det!

 

Ståle Brandt har med Ankharen skrivit en fin debut som skapar hunger efter mer och man vill fortsätta lära känna Kjetil Ruud i fler romaner.

 

 

Henric Ahlgren

Inga-Lill Svensson recenserar Ankharen

Hej.
Har nu läst din bok. Den var mycket bra den oxå
Roligt att kunna hänga med i omgivningarna, man ser ställena framför sig
Ett lustigt sammanträffande med orten/ stället," kärringbacken". Just så heter stället där min mor är uppväxt som liten.
Man var med i deckarspåren och försökte klura ut en lösning. Det var svårt att lägga ifrån sig boken när man måste till jobbet och göra andra måsten.
Det ska bli spännande att få läsa nästa bok.
 
Mycket Bra Gjort!
Hälsningar Inga-Lill.

Lars Bergendahl recenserar Ankharen

En annan reflektion över Ankharen damp ner i min mailbox häromdagen:

Jag må säga att det är roligt att du har skrivit en deckare, jag ser fram emot att följa din författarbana framdeles.
Jag har inte hunnit läsa hela boken, 300 sidor hann jag med under söndagen, men så mycket kan jag säga, att jag finner den fängslande och väl sammanhållen. Havandes i åtanke att det är en debutroman, känns det som att framtiden lovar gott. Jag hoppas att du ligger i för att driva projektet på marknadssidan, övertygad är jag om att många potentiella läsare av denna roman finns där ute. Minns att du har mitt stöd.
Jag ville bara göra denna korta återkoppling, så att du känner att det nu finns läsare som uppskattar din deckare, förhoppningsvis blir vi många fler. Jag lovar att höra av mig när den är färdigläst.
Må gott och kör hårt!
Lars Bergendahl

Ståle Brandt möter läsaren till Ankharen

Möte med en läsare som precis har läst Ankharen.
"Jag gillade verkligen slutet, påminde lite om den där, vad han nu heter, Stig någonting."
"Menar du Stieg Larsson?"
"Precis, just det, Stieg Larsson och hon Salander. Och kommissarien, grinigheten hos honom, den gillade jag verkligen. Mycket bra! Och politikern, så träffsäkert. Bra helt enkelt. Kan rekommenderas till andra läsare tycker jag.
mitt tycke en fullt godkänd recension från en av mina första läsare.

Röd Vinterängel fortsätter Rosas

Ännu ett läsarmöte: boken Röd Vinterängel rosas, hon hade trots att hon inte normalt klarar av att läsa böcker fångats helt av min historia. Den var så stark att den fanns med henne i hjärtat även då boken slutat och hon vill ha mera. Vilket betyg, jag är så glad.
Vi pratade och hon var ärligt gripen, slog sig för bröstet och sa den var bara så ahhh...
Hoppas flera tar den till sig och köper den så jag kan få ut bok två under 2014 som planerat, även den med samma poliser och mediet Mimmi.

Och ännu en nöjd läsare skrev:

Läsaren skrev till mig 24 timmar efter bokköpare. Nu har jag sträckläst Röd Vinterängel!
Den var spännande, gripande och mycket läsvärd. Och man tycker att man känner personerna privat. Man känner att man vill läsa mer, saknar redan nästa bok.
Mycket bra gjort, väntar med spänning på nästa bok.

Stolt författare, vilken ros.

Britt-Marie Bim Kullin recenserar Röd Vinterängel

”Röd vinterängel” av Tove Birkeland Brandt

°

Röd vinterängel

———

”Röd vinterängel” av Tove Birkeland Brandt (2013) (Genre: Svensk Skönlitteratur / Roman / Kriminalroman)

———

”Röd Vinterängel är min debutbok, en deckare/relationsroman som bottnar i det som sker i samhället, det handlar om vardagsting, familjerelationer, polisernas arbetsförhållande och deras familjeliv. I storyn tar jag även upp djup sorg och förtvivlan och omskakande och brutala mord, sex, psykotiska drag och utredningar, samt den mediala förmågan som Mimmi besitter.

Ur boken: Det känns faktiskt som om någon förföljer henne. Hon försöker skaka av sig känslan. Det känns otrevligt. Hon tittar bakåt, vill förvissa sig om att ingen är där, men allt är lugnt och stilla.
Jailson håller sig intill husväggen, dold av mörkret, ser hennes oro, det doftar rädsla, han vädrar och njuter. Vet att det varit nära att han blivit upptäckt. Nu vilar han i skydd av mörkret, känner sig som ett djur som jagar sitt byte. Han kommer nära, kan känna hennes parfymdoft, den vilar i luften där hon nyss har gått. Han andas in extra djupt, lägger doften på minnet, en blandning av musk och vanilj.
Nilla vänder sig hastigt om, tycker sig höra något, det är något litet ljud, som väcker hennes vaksamma sinnen. Hon skyndar på stegen, stannar upp och tar av sig skorna, befriar sina ömmande fötter och börjar istället gå barfota, raskar på stegen. Hon är så säker på att något bevakar henne, det kan inte bara vara hennes fantasi, hon känner sig skräckslagen. Måste komma hem, måste skynda sig…”

(Kopierat från bokus.com)

———

Blev tillfrågad på Facebook av författaren om jag ville läsa hennes debutbok. Och det gjorde jag ju gärna. 

Tycker att boken var bra. En kriminalroman med mycket olika relationer i också. 

Lite väl våldsam var kanske boken. Jag gillar i och för sig otäcka böcker, men vissa scener i boken var nästan lite väl mycket för mig. 

Men som helhet så tyckte jag boken var klart läsvärd. 

(Britt-Marie ”Bim” Kullin)

———

Betyg: 3 av 5.

———

Denna bok var en recensionsbok, en e-bok i pdf-format, frånBokförlaget Bra & Leve Förlag.

Här har jag bloggat om boken tidigare.

Recension från Cecilia Grip

Röd vinterängel av Tove Birkeland Brandt

Författaren själv skrev till en bokgrupp jag är med på, på Facebook och undrade om någon ville läsa hennes bok mot en recension. Givetvis tackade jag ja!! Och det ångrar jag verkligen inte. Lät den ligga och gro bland mailen ett par dagar. Plockade upp den till mobilen och var FAST!! Dels fastnade jag för alla roliga namn på karraktärerna i boken. En heter bland annat Rita Vråk =) Fniss. Hon är polis. Och boken är riktigt otäck! Grym!! Kan känna blodslukten och den otäcka doften i källaren hehe. Tänker inte avslöja mer. Jag sträckläste de 352 sidorna på två dagar. Så spännande och otäck och BRA flyt och allt är perfekt i denna helt enkelt. Så tack Tove för att jag fick äran!!!!
 
 
Från bokens baksida:
En känsla av att vara förföljd, rädsla, gripande ångest. Nilla skyndar på.
Jailson dold av mörkret, som ett djur på jakt, vet att han varit nära upptäckt.
Nilla vänder sig hastigt om, tycker sig höra någonting, ett litet ljud
väcker hennes vaksamma sinnen. Hon stannar upp, tar av sig skorna,
befriar sina ömmande fötter och börjar istället gå barfota. Hon är säker
på att någon bevakar henne, det kan inte vara bara hennes fantasi,
hon känner sig skräckslagen.
Mimmis syner radas upp för hennes inre och leder till att
Göteborgspolisen Rita Vråk kontaktas och i detta startar en
intensiv jakt på lösningen till ett brott som ännu inte skett.
 
    
 
LÄS DEN NU!!
 
Den finns här:

 

Ytterligare Recension av Röd Vinterängel

Författare möter läsaren:

Idag stod jag öga mot öga med en av mina läsare. Vi talade om bokens uppbyggnad, karaktärerna som han älskade, mitt sätt att länka samman dem alla. Han var fruktansvärt upprörd på en av karaktärerna och kallade honom en j-a gris. Vi talade om hur samhället av idag har blivit. Han tyckte min bok var annorlunda på ett bra sätt eftersom man får gå in i huvudet på mördaren, känna hans känslor. Faktum var att under hela samtalets gång kände jag mig oerhört smickrad för att jag med mina ord klarat av att ge någon annan människa så starka reaktioner. Att jag skapat någonting som kan ge upphov till diskussioner, äckel, kärlek. Stolt författare...

Bokälskaren bloggar om Röd Vinterängel

2013-10-18 20:09:00

Röd vinterängel

KATEGORI: DECKARE

Författare: Tove Birkeland Brandt.
ISBN9789198130621.

Mimmi är en väldigt ensam människa; hon har inga vänner eller syskon, och båda hennes föräldrar dog för inte så länge sedan. Hon växte upp i ett strängt religiöst hem, med föräldrar som strängt styrde vad Mimmi skulle göra med sitt liv. Mimmi är också medial; hon har daglig kontakt med de döda, och kan också "se" vad som händer någon annanstans. En dag går hon för att handla, och det förändrar hela hennes liv; i butiken stöter hon (bokstavligt talat) på Micke, som ganska snart kommer att bli hennes pojkvän och allra bästa vän.

Mickes syster Manilla, eller Nilla som hon kallas, går på modellskola i Göteborg och drömmer om att bli fotomodell. Hon har en tid känt sig förföljd, och tyckt sig se samma man både i Göteborg och i Hagfors, när hon hälsar på föräldrarna. När hon slumrar till på tåget på väg hem till Göteborg passar mannen på att klippa av en stor tuss av hennes hår; det är det första steget mot en kraftig upptrappning av hans förföljelse, och Nilla kommer att råka mycket illa ut...

Röd Vinterängel (e-bok)
 
Röd vinterängel är genomgående en mycket välskriven bok, även om jag (som ändå är en garvad deckar- och skräckläsare) tycker att den är aningens för våldsam; stundtals går det nästan över i ett frosseri i blod och sexualsadism, och det får inte bli ett självändamål. 

Jag tycker också att boken innehåller aningens för många elaka och kvinnoföraktande män; det hade inte skadat om det hade funnits någon mer "helt vanlig man". 

Emellanåt reagerar jag på författarens ordval, och jag gillar definitivt inte att kvinnor boken igenom benämns som antingen "fruntimmer" eller "gummor", av såväl bokens karaktärer som av författaren själv; det finns så många andra ord att välja och just "fruntimmer" är ett ord som jag tycker osar kvinnoförakt.

På det stora hela är Röd vinterängel ändå en mycket lovande debutroman, och jag ser fram emot att få läsa kommande böcker av Tove Birkeland Brandt; jag vill lära känna huvudpersonerna ännu bättre
!

Nils scherman recenserar Röd Vinterängel

 

Röd vinterängel
av Tove Birkeland Brandt
Bra och Leve Förlag 2013
9789198130607, Häftad, 351 sidor
Författaren är en av årets många debutanter. Hennes man Ståle har också deckardebuterat i år och hans bok kommer så småningom att recenseras här på bloggen. Tove har tidigare bl a arbetat som journalist och kock, men nu har hon och hennes man satsat på skrivandet och ger ut på ett eget förlag.

Röd vinterängel är en våldsam historia om psykopaten Jailson som söker upp kvinnor i alla åldrar, våldtar och mördar dem. Han drivs av sitt begär efter blod i snön, han kallar sina offer för röda vinteränglar. Våldet är extremt närgånget beskrivet och det fungerar eftersom de bäst berättade delarna av boken är just de som handlar om brottslingen och hans dåd.

I övrigt är karaktärerna inte så grundligt gestaltade. De lämnar inte mycket över till läsarens fantasi. Fantasifulla är istället deras namn. Här finns inte många sonnamn. Polisen heter Rita Vråk, begravningsentreprenören heter Arne Corax och rättspsykiatern heter Nils-Petter Rymling. Det finns humor i dessa namn, men inte så mycket av den varan i boken. Berättelsen är som sagt spännande men lite spretig och ibland naivt framställd. Miljö och dialog behöver fördjupas i kommande böcker, vilket jag är övertygad om kommer. Jag vet inte vad författaren har för redaktörshjälp, men det känns som om det behövs lite sådan bearbetning här.

Boken är skriven i presens. Det ökar närvaron men har också sina begränsningar. Författaren lyckas bra med detta. Det är absolut inget fel på grundhistorien. Psykopatens tankar och härjningar känns äkta trots att det blir väldigt blodigt, lika blodigt som bokens omslag.

Betyg: 2 tomteluvor
 

Kristianstadsbladet Bengt Eriksson recenserar Röd Vinterängel

”Röd vinterängel” (B&L) av Tove Birkeland Brand är en annan ofärdig deckare, språket borde ha gåtts igenom en extra gång. Samtidigt som språket fascinerar. Huvudpersonen Mimmis mediala förmåga smittar av sig på berättartonen. Det blir annorlunda, lite märkligt. Tyvärr avtar det märkliga när berättelsen övergår till att bli en mer ordinär polisroman.

 

 

Att gå sin egen väg

Text: Bengt Eriksson
Publicerad 26 november 2013 7.00 Uppdaterad 26 november 2013 7.00 
Större eller mindre text Share on email Share on print

 

Krönika.
 Egenutgivningen ökar och kulturjournalist Bengt Eriksson bestämde sig för att göra dopp i den flod av eget utgivna deckare som finns. Totalt kom han att läsa 34 stycken. Slutsats: En del är mycket bra, de flesta behöver en granskande redaktör.
 

Jag efterlyste egenutgivna deckare på en facebook-sida för författare och dränktes i böcker. Allt eftersom de anlände placerade jag dem på en hylla som fylldes allt mer. Summa: 34 stycken. Hur ska jag hantera det här? Inte en chans att få plats med allihop!

Egenutgivna deckare innebär att författarna antingen gett ut deckarna på eget förlag eller genom ett självhjälpsförlag (som Recito, Vulkan och Hoi). Också där bekostas utgivningen av författaren men får – mer eller mindre – hjälp med produktion och distribution.

Jag har nu läst samtliga (!!!) deckare jag fick in och tagit ett drastiskt men nödvändigt beslut (ber om ursäkt till strävande deckarförfattare som hamnat utanför): att göra en topp-lista med fem favoriter (samt några bubblare strax under).

Det var så svårt det också att två författare/deckare, som jag inte kunde välja mellan, fick dela på förstaplatsen.

1. Bo Norgren har gett ut flera deckare på ett stort förlag och med ”Hög nivå” (BookPile) skrivit sin sjätte polisthriller; medan...

1. Carl Martin Grann debuterar skönlitterärt med polisthrillern ”Näktergalen” (Hoi).

Både veteranen och debutanten skriver väl och berättar bra. Norgren börjar med ett raffinerat bankbedrägeri. Hos Grann hittas föräldrarna döda i en stuga med sin lilla dotter överlevande bredvid. De inleder i Sverige för att sen vidga internationellt. Inte minst skriver de så realistiskt att både händelserna och polisarbetet blir trovärdiga.

3. Också Helena Trotzenfeldt skriver så väl och spännande att IT-thrillern ”Janus fjärde ansikte” (Lindia) kunde ha kommit på ett stort förlag. Hon är dataingenjör men kan få det tekniska att bli förståeligt även för en oteknisk tok som jag. Intrigen, som spinner kring datasäkerhetens osäkerhet, börjar på ett svenskt IT-företag och slutar våldsamt i Paris.

4. ”Vanmakt” (Vulkan) av Lourdes Daza-Gillman är en ofärdig och alltför lång polisroman. (Det ska mycket till också för att låta en polis heta Kalle Karlsson.) Men i det polisiära finns en kvinnoroman, författad med driv, känsla och kraft, ja, med en sådan ilska att det blir omöjligt att hålla berättelsen ifrån sig. Det allt oftare återkommande ämnet, i litteraturen som i verkligheten: kvinnomisshandel.

5. Björn Höijer har – efter två självbiografiska romaner – gett ut kriminalromanen ”Gudruns raseri” (Recito). Stämningsfulla miljöskildringar av småländsk skogsbygd och samhället Ljungby. Känsliga personporträtt, inte minst av huvudpersonen – en manlig journalist, 60 plus – som numera mest bor i fritidshuset med schabradoren Terry. En deckare i det lilla, när stormen Gudrun plötsligt drar genom småbygd och vardag.

Strax under mina fem-i-topp finns tre författare/deckare som jag också fastnat lite extra för.

Elisabeth Akterus Rex var sååå nära att placera sig på listan. Också hennes deckare, ”Naken sanning” (Hoi), har kvinnomisshandel som huvudtema. Det här kunde ha blivit riktigt bra, om hon inte trasslat till det med alla parallellhandlingar. Åtminstone jag hade svårt att hålla reda på vilken kvinna som är vilken.

”Röd vinterängel” (B&L) av Tove Birkeland Brand är en annan ofärdig deckare, språket borde ha gåtts igenom en extra gång. Samtidigt som språket fascinerar. Huvudpersonen Mimmis mediala förmåga smittar av sig på berättartonen. Det blir annorlunda, lite märkligt. Tyvärr avtar det märkliga när berättelsen övergår till att bli en mer ordinär polisroman.

Cherstin Juhlin, före detta polis och bosatt i Kristianstad, har lovordats här på deckaruppslaget för sin nya polisroman ”Bryggan” (Recito). Jag instämmer. Juhlin lyckas allt bättre med att varva polisutredningen och en skildring av polisen Annika Vesters privata bry: kärleken, en vuxen dotter och två gamla föräldrar.

Slutsatser: I jämförelse med tidigare stickprov så har kvalitén på egenutgivna deckare ökat högst märkbart. Men ju fler författare som gör det själv desto viktigare blir det – för att via recensenter och bokhandlar nå fram till läsarna – att egenutgivna deckare är lika proffsiga som (större och mindre) förlagsdeckare.

Omslag, baksidestext och inlaga (stilsort, grad, radavstånd och marginaler). Sättningen ska inte vara svårläst och inte heller ska man behöva bända upp boken för att kunna läsa! Det är mycket att tänka på.

Vad gäller själva berättandet så verkar ordrikedom vara det största problemet. Så många onödiga ord och hela meningar som ligger i vägen för handling och tempo. Var finns redaktörerna, som redigerar, stryker och putsar i de egenutgivna deckarna?

 

Ankharen är recenserad av Cecilia Grip

Ankharen av Ståle Brandt

Den här boken gillade jag skarpt. Nu har det tagit sin lilla tid att läsa ut den men jag har varit juk och är inte helt frisk än, dock på bättringsväg. Skitbra bok helt enkelt. Älskar dialogerna i denna eminenta eleganta debut deckare som jag vill läsa fler av. Gud vad jag gillar polisen Jonny!! Jösses vad han kan skämta. Och antingen är det Kjetil eller författaren him self som är förtjust i Whiskey! Hur intressant som helst att läsa om! Dock gillar jag varken whiskey eller calvados men tur smaken är som baken och boken är så jävla bra helt enkelt. Verkligen en ankhare!!
 
 
Från bokens baksida:
Ett hjärtskärande skrik lämnade hennes läppar.
En flock korpar lyfte skrämda och skrikande från trädet framför henne. Det blev med ens helt stilla, som om skogen väntade på något oundvikligt. Framför henne hängde ett groteskt och slappt bylte i form av en mänsklig kropp. På dess hjässa satt en orädd svart korp kvar och tittade tillbaka på henne med en skarp och vaksam blick.
Korpen kraxade till innan den fortsatte sitt hackande i ett av de ögonlösa hålen som stirrade mot henne.
Detta är början på en intensiv jakt på en utstuderad mördare.
Spaningsledaren och tillika kriminalkommissarie Kjetil Ruud vid länskriminalen i Karlstad tilldelas fallet. Spaningsarbetet leder honom till frågor vars svar finns både utanför landets gränser och även inom den egna kåren. Svar som inte tål att synas.
Svar som får oanade konsekvenser.
 
SUPERTACK STÅLE BRANDT FÖR RECEXET!!