Ödehuset


©Tove Birkeland Brandt 2013

 


Hanna satt i mörkret, skakade av rädsla. Ljuden hon hört hade skrämt henne och kanske, bara kanske skulle hon inte ha tittat på skräckfilmen innan hon gått för att sova.
Ensamheten hon kände inom sig var tung att bära, allt det utanförskap hon alltid tvingades uppleva, att bemötas av elakhet från den yttre världen. 
Hela skoltiden hade hon varit mobbad och då hon fick ett jobb hände faktiskt det samma där.
Så många gånger hon tänkt tanken på att ge upp.
Ge upp livet som egentligen borde ge henne allt, snabbt vände hon blicken mot väggen, tittade skärrat mot de otydliga skuggor som dansade över väggen. Hanna drog täcket tätare om sig, månskenet tillät trädens kronor att torna upp sig, blåsten utanför gjorde att ljuden förstärktes, trädens rörelser, skrapandet mot husfasaden det gjorde att håren reste sig utmed hennes armar.
Varför var hon ensam?
Vad var det som gjorde att just hon, Hanna Gudmundsdottir var så annorlunda att ingen ville vara hennes vän?
Tankarna grävde i hennes inre, smärtade henne.
Hon hade haft en väninna och de hade gjort allt tillsammans, det var länge sedan nu. 
De hade växt upp, glidit isär och tappat bort varandra. Rosita hade gift sig, fått barn och blivit mördad av sin make, stackars fina Rosita. 
Hanna hade sagt farväl till henne dagen då hon begravdes och nu var hon åter igen lämnad åt sitt öde, ensam utan en enda vän.
Facebook hade blivit hennes räddning, det sociala i hennes liv fanns där ute. Det var med dem där ute hon delade sina innersta tankar, med människor som hon egentligen inte visste någonting om, men de fanns där för henne, skrev på hennes vägg.
Lyssnade, peppade och skickade fina meddelanden, lät henne vara med i gemenskapen, kanske för att de var som henne själv, kände det hon kände.
Tankarna tog tag i henne, förde henne bort mot ödehusen. 
Ofta fantiserade hon om varför de stod tomma, vad det var som gjorde att de en dag stod öde utan ägare, eller kanske fanns det trots allt ägare.
Väggarna som måste ha så mycket att berätta, hon kunde nästan höra dem viska sin historia när hon promenerade förbi dem då hon rastade Charlie.
Charlie som var av rasen Cairnterrier, var en ivrig liten krabat som ville gå ut ofta och som gillade att vistas i närheten av ödehusen.
Bara i närheten av där Hanna bodde fanns det två stora hus, ett hade blivit mycket medtaget av väder och vind, men trots detta envisades det med att stå upp. Balkongräcket hade rasat samman i dagarna det hade hon sett under förmiddagens promenad.
De träd som växte intill fasaden såg ut att gröpa sig längre och längre in mot husets vägg som om det försökte gripa tag i det gamla huset.
En gång måste det ha varit mycket pampigt, det kunde skönjas av resterna av snickarglädje som prydde ingången, en liten altan med träbänkar.
Charlie tryckte sig intill hennes ben och hon kunde förnimma hur värmen spred sig genom täcket.
I sin fantasi byggde hon upp de karaktärer som en gång bott i villan, satte en ung dam att vila på farstukvisten, trädgården fylldes med äpplen. Röda och välsmakande, säkert var det Ingrid Marie äpplen.
Kvinnan satt och sippade ur en mycket skir kaffekopp med rosa vildrosor målade längs med utsidan, hennes lillfinger hölls ut på ett elegant sätt och intill sig hade hon ett fat med en kaka som hon lät sig smaka av.
I ett av fönstren kunde hon se en snabb glimt av en man, välklädd. En riktig herre och hans åsyn var egentligen inte vacker, han gav henne rysningar.
Tanken fick henne att rysa till.
Kanske var det han som gjort att huset stod öde idag.
Vägen upp mot huset var kantad av stora stenar som numera låg lite här och där men som i sin era en gång måste sett mycket prydligt och vackert ut, ett rikt hem tänkte hon som hastigast.
Ljuden från utsidan fick henne att återkomma till nuet, hon strök ömt med handen över terrierns luddiga päls och han vände sig om för att bli kliad på magen.
Hon ville så innerligt veta vad som hänt i det stora huset, måste veta varför det stod tomt.
Vad hade hänt där?
Hade man dött och varit utan släktingar?
Men var det inte så att staten ärvde i sådant fall? Tankarna hoppade som grodor i blött gräs, slipprigt och halt fortsatte de sedan en tanke hit och en dit.
Så många gånger hade hon stannat till där utanför huset med Charlie, tittat ingående mot fönstren där man fortsatt kunde se de skira spetsgardinerna pryda rutornas insida, som att huset lämnats i all hast. 
Det gav en känsla av att något hemskt skett där inne i huset, som att någon rusat därifrån och inte kunnat ta med sig sina saker. Kunde det vara så?
Hon huttrade till lite, en frusen känsla tog sig in i hennes kropp. 
Hon behövde stiga upp och kissa så hon vek täcket åt sidan och tog sats för att hoppa ur sängen, fantasin skenade igen. 
Kanske skulle en hand gripa tag om hennes fotled, kanske fanns det någon under sängen.
Hon fnissade åt sin egen dumhet.
Charlie spetsade öronen och satte sig ivrigt upp, kanske skulle han få något gott av matte, snabbt följde han efter.
Hanna kunde höra hans klor mot parkettgolvet, små pickande ljud som uppstod då han försökte följa hennes raska steg.
Hon kände sig hungrig, kanske skulle hon passa på att breda sig en smörgås efter toalettbesöket.
”Sitt, vänta där”, sa hon milt till den plirande jycken som stod med viftande svans och tittade uppfodrande på henne i förhoppning om en godbit.
Hon smet in genom dörren, handen kände efter ljusknappen och fann den, det blixtrade till som hastigast och sedan gick lampan.
”Förbannat”, skrek hon irriterat och trevade efter toalettrullen. Nåja får jag väl byta i morgon, tänkte hon på sin väg ut.
Charlie satt kvar på samma fläck som han lämnats.
”Kom då”, sa hon och klappade utmed sitt ben vilket medförde en glad och livlig dans så att köksmattan for i en hög när de anträtt rummet. Med vana rörelser drog hon rätt den igen med foten, öppnade kylskåpet och tog fram ost och smör.
Trevade med handen efter ett par köttbullar i den lilla öppnade plastförpackningen för att ge Charlie hans belöning.
Hon tog ut mjölkförpackningen och satte en gryta på spisen, skulle få bli choklad och smörgås.
Golvet kändes kallt under hennes fötter, stugan var inte så bra isolerad inte i golvet i alla fall och hon visste om det men hade inte råd att bryta upp dem och renovera trots att hon visste att det borde göras.
Blåsten tilltog och från kåpan till vedspisen kunde klapprande ljud höras då vinden gjorde att spjället rörde sig, obehagskänslan tilltog igen.
Hanna skakade på huvudet åt sig själv.
Vad hade hon att vara rädd för?
”Jaa du Charlie, vad skulle matte göra utan dig?”
Som på en given signal svarade hunden ”Wow, wow” och hon passade på att lyfta upp honom i knät, burrade in ansiktet i hans mjuka päls och glömde för en stund allt i sitt liv, ensamheten som annars gnagde inombords var borta helt.
”Nej, kompis sängen”, sa hon och reste sig efter att ha släppt ned den småvilda tussen på golvet, greppade fatet och muggen för att ställa dem på diskbänken.

Åter flög tankarna likt fria underlater på sin egen inre resa mot ödehuset och dess invånare för att fortsätta sin historia.
En tid som svunnit, någonstans långt borta i drömlika skiftningar kunde hon åter se den kvinna som satt i viloläge på farstutrappen, med sin rosenprydda kaffekopp i skiraste porslin.
Kläderna var så vackra, en vit blus med spetsar, en lång klänning med ett snörliv som prydde hennes smala midja. Håret var uppsatt i en perfekt knut.
Vad var det för bilder hon såg inom sig?
Var det som hennes mor alltid sagt henne, att hennes fantasi var på tok för livlig, nåja den bröt ju hennes ensamhet och det fanns då ingen som tog någon skada av att hon hade den.
Kanske kunde hon skriva en bok om allt det hon såg, en vacker kärleksroman som utspelade sig i det gamla ödehuset, ansiktet sprack upp i ett omedvetet leende.
Det var väl någon mening med de bilder hon fick i sitt inre, en orsak måste det finnas för att dessa kom henne så väl till pass, mer än bara för att bryta hennes ensamhetskänslor.

 

Kvinnan reste sig upp, satte ifrån sig koppen och en flicka i slitna kökskläder kom ut för att hämta den. De var nog välbärgade då de hade råd att hålla sig med tjänare, tänkte Hanna då hon åter kröp upp i sängen där hon fick mota bort Charlie med fötterna för att få plats själv.
Väl nedbäddad fortsatte hon se hur kvinnan sakta gled ned mot gräsmattan i solskenet, hon gick mot äppelträden, grep ett av de kraftigt röda i sin hand och med en smekande rörelse knäckte hon av det från sin stjälk och lät sig sedan smaka. Äppelsaften rann utmed hennes haka och hon strök med handen över hakan för att få bort den.
Mannen hade flyttat sig från det inre rummet och stod nu ute på trappen och tittade på henne, han lyfte upp något ur sin västficka tittade nedåt och då såg Hanna guldrovan som vilade i mannens hand.
Hon slogs av att det var som att se en film, med en händelse från tidigt nittonhundratal eller var det slutet av artonhundratalet. 
Var han en brukspatron kanske? Det fanns ett gammalt järnbruk i närheten.
Allt var så verkligt och Hanna måste faktiskt fundera på om hon börjat bli tokig på riktigt.
En kraftig önskan om att få se huset från insidan grep henne, kanske skulle hon och Charlie ta en promenad i morgon och titta in. Ingen kunde väl ha något emot att de kikade?
Huset stod ju bara där, övergivet och ensamt som henne själv. Kanske var det just det som länkade samman dem.
Mannen stegade ned för de små trapporna och tog så sedan några lugna kliv mot kvinnan, han greppade hennes arm och bjöd henne att följa honom på en promenad. 
Hon log, ett vackert leende, kvinnan var mycket vacker. Vita tänder, en perfekt tandrad, slät hy vilket gav Hanna en känsla om att hon bar på ungdom och oskuldsfullhet.
Klänningen frasade då hon gick, smekte marken. Hanna våndades över att den skulle komma att bli lortig i fållen.
Någonstans inifrån huset hördes ett krasande ljud och Hanna stelnade till, vågade inte röra sig. 
Hade någon tagit sig in hos henne?
Hon lyssnade efter steg, men det kom inga. Kanske inbillade hon sig bara, så måste det vara, det var fantasier. 
Ögonlocken som blivit allt tyngre började dra sig samman och tröttheten slet i hennes kropp trots alla fantasier som härjade likt en krigshär i hennes hjärna.
Charlie låg helt stilla intill hennes ben och värmen från den lilla hunden spred sig så skönt till hennes kropp att hon helt enkelt somnade till sist in i ett drömepos, en värld full av vänner, fester och gemenskap.
En värld i vår tid.


Förmiddagen bjöd på solsken som trängde in genom de fördragna gardinerna.
Hanna sträckte på sig, vek undan täcket och Charlie kom snabbt emot henne, helt uppenbart hade han allt redan försett sig med frukost, själv kände hon hur det kurrade till i magen, slängde fötterna över sängkanten och blev sittande för att klä på sig.
Huset kändes en aning köldslaget innan hon fått på sig kläderna, kanske skulle hon tända vedspisen när hon kom ut i köket.
När hon hasat sig ut i köket uppenbarade sig klirret från gårdagen, det var altandörren som gått upp i vinden och en av de sex små rutorna hade gått sönder.
”Förbannat”, utropade Hanna mycket irriterad över att ett av de gamla glasen brustit. Chansen för att en glasmästare hade något glas som påminde om detta var väl lika med noll eftersom detta var av samma ursprung som hennes gamla stuga.
Nåja, får väl göra det bästa tänkte hon när hon greppat sopborsten för att sopa undan skärvorna.
Charlie hoppade förbi henne ut i trädgården för att kissa ifrån sig lite.
Hanna stegade mot diskbänken för att fixa frukost, fick bli flingor och mjölk idag, lättvindigt och sedan en promenad bort till ödehuset, hennes beslut om att ta sig en titt inuti huset låg fast i hennes sinne.
Allt var lika klart idag som innan hon lagt sig att sova dagen innan, spänning, kroppen som var fylld av förväntningar, kanske kunde hon åka till biblioteket för att se om de hade något om huset eller sätta sig ned med Internet för att leta själv. Hon beslöt sig för det sistnämnda, det var mindre besvärligt och ja hon kände sig ju i alla fall inte bekväm med att sitta på biblioteket ensam.
När man väl fastnat i ensamhet är det svårt att ta sig ur det, tänkte Hanna med ett visst mått av skärskådning.

 

”Hörru, min lilla hårboll, kom dig in nu”, ropade hon efter Charlie som dök upp alldeles jordig om nosen.
”Ajabaja, har du varit och rotat i blomlandet, det vet du ju att du inte får göra”, bannade hon hunden innan hon stängde dörren.
Snabbt diskade hon bort det som samlats på diskbänken och stegade sedan vidare mot ytterdörren, häktade på sig jackan som hängde på kroken och satte fötterna i de blommiga gummistövlarna.
Hon hade förälskat sig i dem direkt hon sett dem, fånigt kanske men ja det var hon.
Charlie såg för tillfället ut som en modell större studsboll, då han hoppade ivrigt upp och ned från samma fläck. Hanna sträckte sig efter kopplet och knipsade fast det i hans blå halsband som prytts med små blingbling pärlor i olika färger. 
Hon log åt sin fåfänga.
Väl ute travade hon på i rask takt för att komma så snabbt hon kunde bort till ödehuset. 
Charlie visade förväntan inför det som skulle komma att hända, det syntes på hans spetsade öron, säkerligen smittad av Hannas egna känslor.
Hon raskade på stegen uppför backen mot huset, tittade på de omkullvräkta stenarna som kantade den lila vägen, grindstolparna som talade för att det en gång funnits en grind här och fantasin började åter ta form. 
Snart stod hon på farstutrappan eller det som fanns kvar av den, lyfte varsamt upp Charlie i sin famn, rädd att han kunde skada sig då huset var i sämre skick än en första anblick gett sken av.
Hon kände på dörren och den gav efter med ett gistet nästan lite knarrande ljud, det hängde en gammal stickad tröja på en krok innanför dörren full av hål som råttorna troligen mumsat på för att få material till sitt bo.
Golvet såg helt ut men täckt av ett tjockt lager damm och Hanna vågade sig längre in. 
Hon steg in i köket, fönstren hon tittat på från utsidan hade vackra spetsgardiner och det stod prydnadssaker i fönstret. I bortre hörnet av rummet stod bord och stolar, en kaffekopp med rosa rosor låg krossad på golvet.
Det var samma kaffekopp Hanna sett i sina inre bilder och det gav en känsla av att hon varit här tidigare, en länk som svetsade henne samman med människorna här. 
Tröjan i hallen tänkte Hanna, den stämde inte alls med det hon visste, fel stil och fel århundrade.
Dammet virvlade runt och Charlie nös flera gånger så hon blev alldeles våt i ansiktet.
”Såja, sa hon lugnande, vi ska snart gå hem igen”, men nu hade nyfikenheten tagit över inom henne. Hon måste se vad som fanns i huset.
En stängd dörr, Hanna forcerade dörren och tog sig in i en stor sal, här stod trasiga fåtöljer utmed fönstret.
Hon skakade på huvudet, det här var fel. Vad gjorde de här möblerna här inne?
Sakta närmade hon sig en gammal byrå, öppnade upp lådorna en efter en och i den sista fann hon en bild på en familj som stod framför huset i dess glansdagar. Huset hade varit mycket vackert och den bestämde mannen som sett ut som en Brukspatron fanns på bilden men såg ut som en tjänare, kvinnan stod bredvid honom i en gammal lappad klänning och tryckt intill henne stod två små barn och höll ett krampaktigt tag i kjolen.
Hanna behöll fotot i sin hand och gick för att se resten av huset, inom sig kunde hon höra en röst.
”Hjälp mig att finna min mamma.”
”Hörde du det där Charlie?”
Den lilla hunden tryckte sig skrämt intill sin matte uppenbart hade också han känt det kusliga som nyss skett, en svag röst som bröt igenom tystnaden.
Nästa rum hon gick in i var täckt av damm och helt orört, en barnsäng stod i mitten av rummet, gamla leksaker låg på golvet, slutsatsen hon kom fram till var att det funnits en liten pojke här en gång eftersom det stod träbilar på golvet. Det såg ut som om tiden stannat mitt i en lek, hon fick en känsla av att någonting otäckt hänt här inne.
En krypande känsla intog hennes kropp och obehaget ville inte släppa. Hon kände det som att det blev tungt att andas, kanske var det dammet hon vadade igenom. Hon intalade sig i alla fall att det var så, ville hålla sig lugn för att kunna se resten av huset.
Ödehuset förföljde henne dag som natt, hon måste veta. Hon lämnade stora märken efter sig då hon gick över golven, varje steg hon tog lämnade fotavtryck. Hon måste se det rum där mannen stått och tittat mot henne under gårdagens bildsekvens.
En tung dörr höll rummet stängt, hon tryckte ned handtaget och dörren gled förhållandevis lätt upp och visade rummet i hela dess prakt. 
Rummet var fyllt av möbler, ett stort skrivbord, gamla rustika böcker som fyllde upp den praktfulla bokhyllan utmed väggen. Det såg ut som att någon fortfarande bodde här inne, men dammet avslöjade att det lämnats åt sitt öde.
Fönstren hade flortunna gardinlängder men i övrigt var det tomt, i skrivbordsskivan satt en stor yxa.
Hanna möttes otvunget av en känsla som gav henne panik, hon ville skrika, men egentligen visste hon inte alls varför rummet framkallade denna känsla inom henne, det satt en yxa helt onaturligt inslagen i skrivbordet men den berättade ju inget. Kanske hade man helt enkelt velat förhindra någon att ta skrivbordet.
Inom sig upprepade Hanna, andas in, andas ut. Det lugnade och hon gick längre in i rummet, drog ut en bok ur bokhyllan, bläddrade i den, fångades.
På bilderna fanns familjen, huset och de syntes på samma sätt som på fotot hon höll i sin hand, de såg så fattiga ut där de stod. Kvinnan såg inte glad ut längre, det såg ut som hon gråtit.
Hur kunde historien skilja sig så ifrån det som hon sett dagen innan?
Huset gav henne känslan av att vara under uppsikt, Charlie ruskade otåligt på sig i hennes famn men hon höll honom i ett stadigt grepp, vågade inte släppa taget.
Nu förbannade hon sin nyfikenhet, rädslorna började fånga hennes inre, fantasin skenade iväg.
Hon kände det som hon skulle dö här inne. Hade någon dött i huset?
Barnet, hon hörde barnet ropa på sin mamma igen. Det låg en förtvivlan i rösten, ändå visste hon att det inte var möjligt. Huset var öde, här fanns ingen mer än hon själv och lilla trasselsudden i hennes famn, ändå hörde hon det lilla ropet, det susade liksom i huvudet på henne.
Känslan av att vilja gråta tilltog inom henne, allt sedan hon klivit in i huset hade hon känt en vaksam gråtmildhet vila över sig som ett täcke fyllt av sorg.
Helt plötsligt längtade Hanna ut till solen, trädgården och friheten. Charlie var vaksam, gnydde lätt vilket gjorde henne än mera orolig.
Hon skyndade tillbaka mot dörren, men då hon gjorde det small den igen av sig själv, Hanna skrek rakt ut, sprang skräckslagen sista biten mot dörren innan hon lyckades lägga handen mot handtaget och dörren gled upp lika lätt igen som den gjort då hon först tagit i den.
Ett lättare hysteriskt skrattanfall grep tag om henne och hon klarade inte stoppa det, skrattet klingade i hela huset, kändes fel, men det här var hennes ventil för rädslorna.
Hon lät det komma, kände lugnet ta över bit för bit.
”Herregud Hanna du är hopplös”, talade hon förmanande till sig själv samtidigt som hon slank ut genom ytterdörren, mot den soliga gården som välkomnade henne.
Stegen tog av mot de gamla popplarna som stod där med grenarna fyllda av mossa, visade hur vanskötseln inträtt, de var vilda numera och hade spridit sig över hela gården. De påminde om videträd, men bladen var liksom trekantiga.
Äppelträden bar fortfarande blom trots sin gedigna ålder, men om det fortsatt skulle komma äpplen på dem ja det visste hon inte, hon tittade upp mot grenarna och kunde se hur bin gjorde sitt jobb med befruktningen.
Hon fortsatte vandra runt i den vildbevuxna trädgården, släppte ned Charlie för att ge honom en chans att springa av sig lite, den lilla stackaren hade blivit minst lika orolig som hon själv där inne i huset och kunde sannerligen behöva röra på sig.
Hon drogs mot baksidan av huset, där såg hon stora rosenbuskar torna upp sig, ljudet från vatten kunde höras och hon följde ljudet för att se vart det kom ifrån, bakom rosenbuskarna rann en liten bäck med porlande friskt vatten. Marken sluttade ned mot ett gammalt hus, kanske var det ett uthus eller hade någon bott där en gång.
På husets gavelsida stod en stor gravsten med texten ”här vilar de.”
Hanna tyckte det gav en känsla av någonting makabert över hela situationen, vilka är de?
Varför hade huset lämnats åt sitt eget öde, hur kom det sig att det blev ett ödehus?
I fantasin fanns det många förklaringar, men vad var sanningen? Vad hade utspelat sig på denna gård?
Vilka var personerna på kortet som hon tagit inifrån husets byrålåda?
Om de flyttat ut varför lämnades i så fall möblerna kvar?
Så många frågor och så lite svar.
”Charlie, kom nu så ska vi gå hem”, ropade hon men han svarade inte hon ropade igen, ”Charlie, kom då gubben.”
Sist hon tittat efter honom hade han satt av mot det lilla huset som låg nedanför bäcken så hon styrde stegen ditåt, tittade efter honom och ropade men inget skall till svar. Det här var inte likt Charlie, nu blev hon faktiskt rädd.
Hon sprang nedför backen, trillade omkull, reste sig upp igen och fortsatte.
Hon hörde Charlie gny, ett svagt gnäll sedan såg hon att han låg i botten av en grop som varit täckt med ett trälock någon gång tidigare eftersom resterna fortsatt fanns där.
Det som höll honom sällskap i gropen fick henne att stelna till av skräck, långt där nere låg det benrester och från vad visste hon inte, var det här de? Hur skulle hon nu kunna få upp sin lilla vän ur gropen utan att ha någon stege, hon såg till sist en gammal trästege under huset, men var osäker på hållbarheten, den verkade sannolikt ganska gisten, men hon måste prova.
Var detta en varggrop? Eller kunde det vara en grav, hade de som bott i huset slutat sina liv i gropen?
Hon talade lugnande till Charlie, men mest var det nog för att hålla sig själv lugn på sin väg ned för att hämta honom. När de kommit sig upp ur hålet skulle de ge sig av hem igen, det var ett som var säkert.
Hanna tänkte på alla böckerna som stått uppradade i bokhyllan, vem hade gett upp dessa och bara låtit dem stå?
Ödehuset hade gripit tag om hennes inre och hon var nu fången i dess historia, måste helt enkelt forska fram sanningen även om den skulle uppenbara sig som helt ointressant. Det hade blivit ett kall.
Hon lyfte upp Charlie på kanten av gropen och kom själv efter strax inpå och precis vid sista avstampet på stegen så brast pinnen, lycksaligt nog hade Hanna redan lyckats häva sig framåt i det ögonblicket så hon blev hängande på kanten, men lyckades kravla sig sista biten upp.
Hon tittade ned mot gropen igen, benresterna påminde henne om människoben. Kunde det vara det?
Ryggtavlan fick mota bort de vilda demonerna som uppstått inuti hennes huvud, hon skyndade på stegen för att komma bort från ödehuset, trädgården och hemligheterna som gömde sig där. Upplevelserna hade varit nog för nu och klockan hade rusat så det var hög tid att komma sig hemåt för att laga till lite mat.
Hon kopplade åter Charlie som snällt gick vid hennes sida, glad över att ha räddats ur gropen, hon vände sig om och tittade upp mot huset ännu en gång och kunde åter igen se paret stå där på farstutrappan för att vinka av dem då de lämnade gården, som om de varit kära gäster som kommit på besök.
Höll hon på att bli tokig, eller vad var det som skedde med henne. Hon joggade sista biten hem, öppnade dörren och steg in i värmen, drog av stövlarna. Charlie var glad att slippa fri igen och störtade mot köket och matskålen.
”Tänk ändå om matte fick ha det så lättvindigt för att få sig lite mat”, sa hon och skrattade hjärtligt åt den lilla terriern som nu inte bemyndigade henne med minsta blick utan stod fullständigt upptagen av sin matskål.
Med en suck, slog hon på strömmen på sin laptop, loggade in och gick sedan för att laga middagen, fick bli någonting enkelt idag. Korv och makaroner med lite ketchup, nåja kanske inte så sexigt men det mättar ju.
Hon la fotografiet framför sig vid datorn, funderade på möjligheterna runt söktermerna hon skulle använda vid sin sökning på nätet.
Kanske skulle hon söka tidningsartiklar, det stod faktiskt någonting på fotografiet, men det var så svagt att Hanna fick rota fram ett förstorningsglas för att ha möjlighet att se vad det stod. Det var ett årtal och förmodligen fotografens namn, åretalet var nittonhundraett.
Hanna slog in årtalet samt ortsnamnet för att se om Google kunde ge henne några svar, hon scrollade sida upp och sida ned och höll nästan på att glömma bort makaronerna som stod på spisen och kokte samman till en klisterliknande koncistens. Hon hällde upp dem i ett durkslag och försökte spola liv i dem, sedan hällde hon upp dem på tallriken och la upp korvbitarna hon stekt, tallriken tog hon med sig till datorn.
Långt ned på sidan fyra såg hon en liten länk om ett brutalt mord på orten, ett klick och hon var inne. Ivrigt läste hon det som fanns att tillgå, en familj hade utplånats helt. Ingen greps för dådet och egentligen hade man ingen klar bild av vad som skett, man trodde att det var en luffare eller nasare som kommit till deras hem och tagit deras liv i blint raseri då han körts på dörren.
Det saknades ett barn och man hade letat under lång tid, men utan att någonsin finna den lilla pojken, spekulationer hade ägt rum om den kringresande tagit honom med sig, men svaren uteblev och fallet lades ned.
Hanna rös till, det var som om hon frös till is inombords, tårarna rann utmed hennes kinder och hon förstod att det var läge att höra av sig till polisen, hon kunde ju inte låta resterna från den lilla pojken ligga där utan att säga någonting. Frågan var väl bara vad hon skulle säga.
”Hej, jag heter Hanna, bla, bla, bla jag har funnit ett lik eller benbitar från ett barn som dog nittonhundraett.” Hur hon än försökte kändes det så otroligt löjligt och obekvämt nästan så att det vilade lite Vi fem över hela historien.
Hanna samlade mod, slevade in makaronerna, pratade med Charlie sedan sträckte hon sig efter hemtelefonen och ringde 112.

 

 

 

Stalkern tittar in

Han tittar på henne, hennes svarvade ben, hennes vackra bröst. Hon blottar sig, försöker inte dölja de behag hon har. Alla karlar som ränner där. Han fortsätter titta fram bakom den skira gardinen som döljer hans ansikte. Han kan se rakt in till henne, rakt in, inte ens gardiner som döljer insynen har hon satt upp. Vet att hon varje morgon brygger sig kaffe, njuter av det vid köksbordet. Ibland alldeles naken. Vet allt hon gör. Önskar att hon såg honom.

Han kanske skall skicka en blomma och ett kort.
Nej nu kommer vreden tillbaka. Hon ska inget ha, hon som ränner med andra hela tiden. Borde fatta bättre. Men han skall lära henne. Hon skall få se. Hon ska lära sig lyda.

Nu rör hon på sig, åh så smidig hon är, mjuk överallt, hennes hud skimrar så han kan se det ända in hit. Undrar hur det skulle kännas att smeka hennes bara hud, tänker han där han står med gardinen i ett krampaktigt tag i sin hand. Hårt håller han gardinen, kramar ut sin ilska. 
Hans, ja hon är hans. Hon vet det bara inte ännu. 
Nu går hon in i badrummet, stänger dörren. Han kan inte längre se henne. Fantiserar. Han kan känna hur hon smeker sig själv med tvålen som löddrar ymnigt över hennes kropp. Önskar han kunde se. Han känner välbehaget komma av sina tankar, känner hur det bultar inombords. Han känner sig upphetsad.
Sakta öppnar sig dörren, en grön handuk virad om hennes långa mörka hår som hon befriande släpper ut, torkar lite med handduken, han ser hennes svarta buske, den är tjock. Han kan förnimma vattendropparna som sitter där utanpå och glänser. Bröstvårtorna som piggt har rest sig, hon fryser. Han hade kunnat värma henne. Hon går tillbaka in i badrummet kommer ut utan handuken. Tar några steg mot sovrummet. Öppnar garderobsdörren, tar ut en vacker röd klänning som hon sedan drar över sin nytvättade kropp, den är åtsittande, brösten framträder vackert. Ingen bh, hon tar inte på sig någon bh. Han andas tungt. Hon är så vacker. Hans.
Hon rotar i byrålådan efter sina trosor, vackra röda spetstrosor som hon fiskar fram och vigt drar på sig, han hinner se att det är en stringtrosa. Hon har dolt allt för honom, men ändå kan han förnimma varenda detalj, de ligger kvar i hans minnesbank. Han släpper på taget om gardinen, hon kan inte få syn på honom, måste skyla sig. Snart går hon ut, han vet det. Han känner henne, han kan hennes rutiner.
Hon tar fram sina vackra höga pumps, trär dem på sina små söta fötter, småhoppande på ett ben mot köket. Lyfter ut en skål ur det vitlackerade köksskåpet, öppnar svalen. Han ser att hon lyfter ut ett paket yoghurt, öppnar skafferiet och tar ut en påse. Han tror det är en påse musli. 
Han vill komma in till henne, känna hennes dofter. Han har stått alldeles nära henne  i butiken, nästan snuddat vid henne och hon luktade förföriskt gott, han har känt hennes hår mot sin hand, hennes mörka vackra hår som var så mjukt då det strök över hans hud i all hast. Hon vände sig om, log emot honom och det glimmade i hennes nötbruna ögon. Vackert hasselnötsbruna till färgen kanderade med små guldstrimmor. Njutning. Han stönar högt för sig själv.
Drar sakta i spetsgardinen, för den lite mer åt sidan. Ser henne äta, ser hennes vackra röda läppar som ser så sensuella ut då de nuddar skedens spets. Han vill kyssa henne. Smaka av hennes läppar. Hon reser sig upp, ställer disken i diskhon. Går ut i hallen. Han ser henne ta ned en kavaj från klädkroken, en svart midjekort kavaj. Den klär henne. Hon tar upp sin handväska och greppar nyckelknippan från hallbordet. Han ser henne gå ut genom dörren.


Snabbt slänger han på sig sina skor och jackan, rusar ned för trappan för att se vart hon skall gå. Kolla så hon är trogen. Ilskan blossar upp ännu en gång. Jävla hora, tänker han, men smälter genast då han ser henne stå där ensam. Hon ska lära sig att vara trogen när de gift sig annars får hon bojor tänker han och ler.
Han hör hennes klackars klapprande emot gatans stenbeläggning, så sexigt. Hennes ben är så välsvarvade och hennes rumpa så uppsträckt, av de höga klackar hon bär på sina fötter. Han kilar efter henne då hon går, en bits avstånd. Hon kan inte se honom ännu, han får inte visa sig, inte skrämma henne. Tittar på hennes rumpas guppande då hon går där framför honom, tyget som smiter åt fram och tillbaka över skinkorna. Lycklig, han är den som ska göra henne lycklig en dag, han vet det. Ingen är som honom. Hon ska älska honom.
Han hör knappt bilarna som åker förbi dem, ser inga andra på gatan, bara henne, hennes ljud. Hon viker av mot kiosken, stannar där. Köper en tidning, en modetidning. Betalar och går till parkbänken en bit bort för att sätta sig, lägger benen i kors på ett sensuellt sätt, låter det övre benet svinga lite lätt, medans hon bläddrar i tidningen. Han ser en man närma sig henne, han ropar men han hör inte, han ser henne le, vinka. Hon är glad. Hon kan väl för faan inte vara glad. Det är ju inte honom hon mött. Nu blir han faktiskt arg. Hon skulle behöva stryk så hon fattar tänker han, tårarna rinner. Smärta, han är bedragen. Han ska ta mig faán lära henne att lyda. Han ser mannen kyssa henne ömt, de håller om varandra och börjar gå bort mot parken.
Trots ilskan kan han inte låta bli att följa efter för att se vad de tänker göra. Om hon inte ger sig ska han köpa henne dödens ros, hon ska få smaka på annat av honom. Han kan ju kyssa henne på riktigt. Vad är den där mannen? Vad tror han att han har rättighet att göra?
Han vänder sig om, börjar småspringa. Allt är en dimma, han orkar inte se mera nu. Hon får inte göra så mot honom. Han skall dyrka upp hennes dörr. Han springer tillbaka till deras hus, måste hem till henne. Ge henne ett tecken. Känna hennes doft. Ge sig själv en souvenir. Han dyrkar upp dörren till hennes våning, stiger in. Känns som han bor här redan så ofta befinner han sig här i sitt inre. Går till sovrummet, till lådan med trosorna, öppnar den, andas häftigt. Så vackert. Han ser ett par minimala stringtrosor i rosa spets. Tar dem i sin hand, lyfter dem mot sitt ansikte och begraver det i dem, snosar rikligt in dess doft, njuter. Han går till garderoben, öppnar den. Känner på hennes kläder, förnimmer ur sitt minne hur de sett ut på henne eller hur hon sett ut då hon tagit av dem. Smeker dem. Stänger dörren och går ut i köket, tar en lapp från kylskåpsdörren, ritar ett hastigt hjärta och lägger lappen på hennes köksbord. Tar ned handen i sin ficka, känner efter att hennes trosor ligger kvar där, andas ut. Det gör de, han känner sig lättad. Hans bevis på att hon älskar honom, att hon snart kommer ge sig till honom på samma sätt som hon ger till alla andra.
Giftemål. Han planerar deras giftemål, sitter i köket och stirrar efter henne, efter att se henne komma hem igen. Se henne ta av sig kläderna, se henne gå ut i köket för att ta upp hans meddelande. Hon kommer förstå. Hon måste förstå. Han går till garderoben och tar fram sin mors bröllopsklänning, den är så vacker, spetsar i lager på lager. Skir i en ljusbrun ton. Hon kommer bli så vacker i den, han vet det. Han har letat efter henne så länge och så fann han henne när han flyttade hit efter sin mors död. Allt hans mor velat av honom var att se honom gifta sig och få barn. Han lovade henne innan hon dog och han tänker hålla sitt löfte.
Han kanske borde duscha. Kommer inte ihåg när han gjorde det senast. Doftar sig själv under armen, ryggar bakåt. Han reser sig upp, går mot hallspegeln. Tittar undrande på sin spegelbild. Högt säger han: ”Vem är du?” 
Känner sig förvirrad i sinnet, känner inte igen sig själv, stirrar. Mår illa av den han ser. ”Du luktar illa” utropar han. Går snabbt in i hallgarderoben, hämtar ett lakan och hänger det över spegeln som för att stänga ute denna märkliga människa. Kan inte skaka av sig känslan av äckel som uppstått. Hur vågar en sådan människa gå in hos honom och stirra så elakt på honom dessutom.
Han går in till sängkammaren för att hämta rena kläder, ska duscha av sig. Vågar inte bada, känns som någon tänker dränka honom, men han kliver upp i badkaret trots sin rädsla. Vevar i armarna som för att ge rummet besvärjelser, sätter på kranen. Han huttrar till då vattnet som kommer ur munstycket är iskallt. Sakta övergår det till att bli varmt. Han mår gott i det varma vattnet, tänker på sin nästkommande, tvålar in sig, sitt organ. Tvättar, tvättar, tvättar. Måste vara ren.
Han ska ju gifta sig. I kväll ska han hämta sin brud. Han ryser till av välbehag. Snart kommer hon laga mat till honom, ta hand om honom, älska med honom. Hett och passionerat som han sett henne göra så många gånger med andra män. Han stänger av vattnet, det efterdroppar lite. Sveper om sig med badlakanet som hängt alldeles intill badkaret. Upprymd, fylld av glädjeyttringar i hela sitt inre. Han börjar torka sin hud alldeles röd. Hårt och obarmhärtigt. Han hör steg av högklackade skor utanför. Hon kommer hem. Han släpper handuken, låter den falla och springer till köksfönstret för att se om det är hon.

Grannen

 


Han tittar på henne, hennes svarvade ben, hennes vackra bröst. Hon blottar sig, försöker inte dölja de behag hon har. Alla karlar som ränner där. Han fortsätter titta fram bakom den skira gardinen som döljer hans ansikte. Han kan se rakt in till henne, rakt in, inte ens gardiner som döljer insynen har hon satt upp. Vet att hon varje morgon brygger sig kaffe, njuter av det vid köksbordet. Ibland alldeles naken. Vet allt hon gör. Önskar att hon såg honom.
Han kanske skall skicka en blomma och ett kort.
Nej nu kommer vreden tillbaka. Hon ska inget ha, hon som ränner med andra hela tiden. Borde fatta bättre. Men han skall lära henne. Hon skall få se. Hon ska lära sig lyda.

Nu rör hon på sig, åh så smidig hon är, mjuk överallt, hennes hud skimrar så han kan se det ända in hit. Undrar hur det skulle kännas att smeka hennes bara hud, tänker han där han står med gardinen i ett krampaktigt tag i sin hand. Hårt håller han gardinen, kramar ut sin ilska. 
Hans, ja hon är hans. Hon vet det bara inte ännu. 
Nu går hon in i badrummet, stänger dörren. Han kan inte längre se henne. Fantiserar. Han kan känna hur hon smeker sig själv med tvålen som löddrar ymnigt över hennes kropp. Önskar han kunde se. Han känner välbehaget komma av sina tankar, känner hur det bultar inombords. Han känner sig upphetsad.
Sakta öppnar sig dörren, en grön handuk virad om hennes långa mörka hår som hon befrian-de släpper ut, torkar lite med handduken, han ser hennes svarta buske, den är tjock. Han kan förnimma vattendropparna som sitter där utanpå och glänser. Bröstvårtorna som piggt har rest sig, hon fryser. Han hade kunnat värma henne. Hon går tillbaka in i badrummet kommer ut utan handuken. Tar några steg mot sovrummet. Öppnar garderobsdörren, tar ut en vacker röd klänning som hon sedan drar över sin nytvättade kropp, den är åtsittande, brösten framträder vackert. Ingen bh, hon tar inte på sig någon bh. Han andas tungt. Hon är så vacker. Hans.
Hon rotar i byrålådan efter sina trosor, vackra röda spetstrosor som hon fiskar fram och vigt drar på sig, han hinner se att det är en stringtrosa. Hon har dolt allt för honom, men ändå kan han förnimma varenda detalj, de ligger kvar i hans minnesbank. Han släpper på taget om gar-dinen, hon kan inte få syn på honom, måste skyla sig. Snart går hon ut, han vet det. Han kän-ner henne, han kan hennes rutiner.
Hon tar fram sina vackra höga pumps, trär dem på sina små söta fötter, småhoppande på ett ben mot köket. Lyfter ut en skål ur det vitlackerade köksskåpet, öppnar svalen. Han ser att hon lyfter ut ett paket yoghurt, öppnar skafferiet och tar ut en påse. Han tror det är en påse musli. 
Han vill komma in till henne, känna hennes dofter. Han har stått alldeles nära henne inne i butiken, nästan snuddat vid henne och hon luktade förföriskt gott, han har känt hennes hår mot sin hand, hennes mörka vackra hår som var så mjukt då det strök över hans hud i all hast. Hon vände sig om, log emot honom och det glimmade i hennes nötbruna ögon. Vackert has-selnötsbruna till färgen kanderade med små guldstrimmor. Njutning. Han stönar högt för sig själv.
Drar sakta i spetsgardinen, för den lite mer åt sidan. Ser henne äta, ser hennes vackra röda läppar som ser så sensuella ut då de nuddar skedens spets. Han vill kyssa henne. Smaka av hennes läppar. Hon reser sig upp, ställer disken i diskhon. Går ut i hallen. Han ser henne ta ned en kavaj från klädkroken, en svart midjekort kavaj. Den klär henne. Hon tar upp sin handväska och greppar nyckelknippan från hallbordet. Han ser henne gå ut genom dörren.Snabbt slänger han på sig sina skor och jackan, rusar ned för trappan för att se vart hon skall gå. Kolla så hon är trogen. Ilskan blossar upp ännu en gång. Jävla hora, tänker han, men smäl-ter genast då han ser henne stå där ensam. Hon ska lära sig att vara trogen när de gift sig tän-ker han, annars får hon bojor tänker han och ler.

Han hör hennes klackars klapprande emot gatans stenbeläggning, så sexigt. Hennes ben är så välsvarvade och hennes rumpa så uppsträckt, av de höga klackar hon bär på sina fötter. Han kilar efter henne då hon går, en bits avstånd. Hon kan inte se honom ännu, han får inte visa sig, inte skrämma henne. Tittar på hennes rumpas guppande då hon går där framför honom, tyget som smiter åt fram och tillbaka över skinkorna. Lycklig, han är den som ska göra henne lycklig en dag, han vet det. Ingen är som honom. Hon ska älska honom.
Han hör knappt bilarna som åker förbi dem, ser inga andra på gatan, bara henne, hennes ljud. Hon viker av mot kiosken, stannar där. Köper en tidning, en modetidning. Betalar och går till parkbänken en bit bort för att sätta sig, lägger benen i kors på ett sensuellt sätt, låter det övre benet svinga lite lätt, medans hon bläddrar i tidningen. Han ser en man närma sig henne, han ropar men han hör inte, han ser henne le, vinka. Hon är glad. Hon kan väl för faan inte vara glad. Det är ju inte honom hon mött. Nu blir han faktiskt arg. Hon skulle behöva stryk så hon fattar tänker han, tårarna rinner. Smärta, han är bedragen. Han ska ta mig faán lära henne att lyda. Han ser mannen kyssa henne ömt, de håller om varandra och börjar gå bort mot parken.
Trots ilskan kan han inte låta bli att följa efter för att se vad de tänker göra. Om hon inte ger sig ska han köpa henne dödens ros, hon ska få smaka på annat av honom. Han kan ju kyssa henne på riktigt. Vad är den där mannen? Vad tror han att han har rättighet att göra?
Han vänder sig om, börjar småspringa. Allt är en dimma, han orkar inte se mera nu. Hon får inte göra så mot honom. Han skall dyrka upp hennes dörr. Han springer tillbaka till deras hus, måste hem till henne. Ge henne ett tecken. Känna hennes doft. Ge sig själv en souvenir. Han dyrkar upp dörren till hennes våning, stiger in. Känns som han bor här redan så ofta befinner han sig här i sitt inre. Går till sovrummet, till lådan med trosorna, öppnar den, andas häftigt. Så vackert. Han ser ett par minimala stringtrosor i rosa spets. Tar dem i sin hand, lyfter dem mot sitt ansikte och begraver det i dem, snosar rikligt in dess doft, njuter. Han går till garderoben, öppnar den. Känner på hennes kläder, förnimmer ur sitt minne hur de sett ut på henne eller hur hon sett ut då hon tagit av dem. Smeker dem. Stänger dörren och går ut i köket, tar en lapp från kylskåpsdörren, ritar ett hastigt hjärta och lägger lappen på hennes köksbord. Tar ned handen i sin ficka, känner efter att hennes trosor ligger kvar där, andas ut. Det gör de, han känner sig lättad. Hans bevis på att hon älskar honom, att hon snart kommer ge sig till honom på samma sätt som hon ger till alla andra.
Giftemål. Han planerar deras giftemål, sitter i köket och stirrar efter henne, efter att se henne komma hem igen. Se henne ta av sig kläderna, se henne gå ut i köket för att ta upp hans med-delande. Hon kommer förstå. Hon måste förstå. Han går till garderoben och tar fram sin mors bröllopsklänning, den är så vacker, spetsar i lager på lager. Skir i en ljusbrun ton. Hon kommer bli så vacker i den, han vet det. Han har letat efter henne så länge och så fann han henne när han flyttade hit efter sin mors död. Allt hans mor velat av honom var att se honom gifta sig och få barn. Han lovade henne innan hon dog och han tänker hålla sitt löfte.
Han kanske borde duscha. Kommer inte ihåg när han gjorde det senast. Doftar sig själv un-der armen, ryggar bakåt. Han reser sig upp, går mot hallspegeln. Tittar undrande på sin spe-gelbild. Högt säger han: ”Vem är du?” 
Känner sig förvirrad i sinnet, känner inte igen sig själv, stirrar. Mår illa av den han ser. ”Du luktar illa”, utropar han. Går snabbt in i hallgarderoben, hämtar ett lakan och hänger det över spegeln som för att stänga ute denna märkliga människa. Kan inte skaka av sig känslan av äckel som uppstått. Hur vågar en sådan människa gå in hos honom och stirra så elakt på ho-nom dessutom.
Han går in till sängkammaren för att hämta rena kläder, ska duscha av sig. Vågar inte bada, känns som någon tänker dränka honom, men han kliver upp i badkaret trots sin rädsla. Vevar i armarna som för att ge rummet besvärjelser, sätter på kranen. Han huttrar till då vattnet som kommer ur munstycket är iskallt. Sakta övergår det till att bli varmt. Han mår gott i det varma vattnet, tänker på sin nästkommande, tvålar in sig, sitt organ. Tvättar, tvättar, tvättar. Måste vara ren.
Han ska ju gifta sig. I kväll ska han hämta sin brud. Han ryser till av välbehag. Snart kommer hon laga mat till honom, ta hand om honom, älska med honom. Hett och passionerat som han sett henne göra så många gånger med andra män. Han stänger av vattnet, det efterdroppar lite. Sveper om sig med badlakanet som hängt alldeles intill badkaret. Upprymd, fylld av gläd-jeyttringar i hela sitt inre. Han börjar torka sin hud alldeles röd. Hårt och obarmhärtigt. Han hör steg av högklackade skor utanför. Hon kommer hem. Han släpper handuken, låter den falla och springer till köksfönstret för att se om det är hon.
Det är hon som går där, hans flicka. Så glad hon ska bli ikväll. Han ser henne gå in i trapp-huset. Det är tur att huset är byggt i en vinkel så han kan se in till henne, utformningen av lägenheten är perfekt, han ser in i hennes kök, sovrummet samt en del av hallen och hennes badrumsdörr. Men nu vet han ju även hur hennes vardagsrum ser ut. Han ler. 
Ljuset tänds nu, han ser henne kasta ifrån sig väskan och nycklarna. Hon har inte låst ytterdör-ren. Slarvigt, någon kan ju göra henne illa. Måste lära henne tänka på sådant när vi flyttar ihop. Hon hoppar ur sina skor, masserar sin ena fot. I tanken drömmer han om att det var honom hon masserade på detta vis, så mjukt, så sensuellt. I kväll skall hon få smeka honom, känna hans värme intill sig. De ska åka till stugan, där ingen kommer störa. Den lilla röda stugan han ärvt efter sin mamma. Kanske lite rått där nu, men det kvittar. Han får elda i vedspisen och sedan kan de båda hålla värmen tillsammans. Det blir en överraskning för henne.
Han klär på sig sina kläder, är omsorgsfull i sitt klädval, måste vara fin idag. Tar ut brud-klänningen och lägger den omsorgsfullt i resväskan. Packar ned lite vin, kex och annat smått de kan behöva i stugan. Tar allt med sig och går mot ytterdörren. Nu återstår bara at hämta bruden.