PROVLÄS Röd vinterängel Kapitel 1

RÖD VINTERANGEL

© Tove Birkeland Brandt 2013


Utgiven av Bra & Leve Förlag HB www.bra-leve-forlag.se


Grafisk form och produktion: Brun Media AB Tryck och distribution: Publit.se


ISBN 978-91-981306-0-7

 

PROLOG

I det vakna ögonblicket, gav hon upp, hon slutade skrika. Smärtan fanns där, men ljuden upphörde.
Han satt grensle över henne, kniven glimmade, sängen färgades blodigt röd.
I dörren stod hennes lille son och tittade, blicken var fylld av skräck. Fadern förklarade att hon
var en röd vinterängel.
Hon stängde ögonen och for mot ljuset till evighetens port, slutade andas, ljuden avtog. Hon blev
slapp.

 

Kapitel 1

Vad är det som hemsöker henne, känslan av oro fyller hennes inre, rädslorna tornar upp sig likt
facklornas skugga då de spelar mot en vitmålad vägg.
I alla de steg hon tar i rummet har hon känt sig över- vakad, en känsla av ogillande har sträckt
sig efter henne. Mimmi har passat på att möblera om, den gamla soffan som var grön till färgen har
noppats av ålder och användande, men pryder fort- satt hennes vardagsrum, ger henne ett mjukt
igenkännande. Nu står hon här framför bokhyllan som fått en helt ny paradplats i hemmet, fylld med
åratals inköp av mediala böcker och hon börjar skratta, ett vansinnigt med befriande skratt ekar ut
över rummet. Mitt i alla känslor har hon sett hur gäddhänget dall- rat fram och åter när hon
sträcker sig för att ställa in den sista boken i hyllan. Det guppar fram och tillbaka och ger henne
en bild av gelé som skakas runt, skrattet tar form och bubblar ut, fyller rummets tystnad. Hon
skådar ut över tapeterna som med åren gulnat och som ger ett ledsamt intryck till hela rummet,
slitet. Hennes första tanke är att det borde tapetseras om, men så inser hon att det kommer att bli
kostsamt och slår bort det från sin ändå så hastigt flyende tanke, olustkänslan har åter krupit in
över henne. Känslan av att vara bevakad finns där, hon vänder sig om blickar ut över det
nymöblerade rummet. Är det här fint? Kanske, ja nu ska det i alla fall få vara så här, det har
varit en kamp att få allt på plats på egen hand. Lampan som tidigare stått på hörnbordet har fått
plats i fönstret och ska ge ett vackert grönt sken då hon tänder den till kvällen. Plötsligt slår
det henne att hon borde handla. Måste kolla vad som finns i skåpet innan hon går iväg, måste se vad
som behövde tas hem innan hon rusade iväg. Alla dessa impulsköp, hon behöver gå ned i vikt, men så
är ju chokladen alltid så frestande. Kylskåpet skriker av tomhet då hon drar upp dörren och med en ljudlig suck för hon åter dör- ren i stängt läge. Hon sjunker ned på 

köksstolen för att skriva en minneslapp och blir för ett ögonblick förd bort i tankarna, bort till
sin mor och far som nu är borta. Allt de inte tillåtit henne, il- ska, frustration väcks. Kalla
känslor. Varför hade de aldrig förstått hennes behov? De hade alltid varit så fördömande, bestämt
allt över hennes huvud. Ännu en tanke tar rum. Lilla mormor som alltid varit så god och glad,
hennes hem som fylldes av underbara dofter av kryddor och hembakat kaffebröd, hennes glädje. Krop-
pen på den lilla kvinnan som kuvats av allt arbete och gett henne en kutryggig form, men trots
detta bar hon en blick som alltid var pigg och lycklig. Mimmi känner värmen spridas inombords vid
tanken på henne. Åter tillbaka i verkligheten och dess kalla vardagskänsla, inköpen, lappen. Hon
börjar skriva, hastar på för att komma iväg. Sliter åt sig väskan och far ut i hallen för att sätta
på sig kläderna, med en befriande tanke om att bo på nedre bot- ten i huset. Mimmi möter så det
yttre grådiset. Med raska steg tar hon av vid hörnet, korsar gatan för ta sig vidare till butiken.
Bara en ynka bit på väg börjar det duggregna, lätta droppar som faller från skyn för att snabbt öka
i intensitet och forsa ned som om himlen öppnat en kran. Mimmi skyndar på stegen. Håret droppar och
hon är genomvåt, men hon är strax framme. Dörren öppnas och Mimmi kliver in.
Butiken doftar av exotiska frukter, nybakat bröd och ytterligare en doft som hon inte riktigt kan
förnimma i sitt minne. Hon njuter ett slag av butikens atmosfär, plockar upp sin inköpslapp och
tycker sig redo att ta sig an sin uppgift. Styr sina steg mot mjölkdisken, lyfter åt sig smöret,
mjölken och grädden, lägger det sedan i kundvagnen. Tänker att det är ljust och trevligt i bu-
tiken. På Olssons butik finns inte bara matvaror utan även hus- hålls- och presentartiklar och lite
olika leksaker. Vid utgången finns också en mindre spelbutik där Mimmi brukar lämna in sin
Lottokupong, i förhoppning att vinna miljonerna. En blick på in- köpslappen och en knuff på
kundvagnen så bär det av mot kött- disken. Mimmi har planerat att köpa en stek, men kanske blir det något mer lättlagat i stället, tänker hon i det samma som hon kör vagnen framåt, i en rejäl 

hastighet tills det tar tvärstopp. Hon har kört på en medelålders man som grimaserande tar sig om
sitt lår. Han gör ett försök att le mot henne och hon vill be honom om ursäkt, men istället blir
hon stående, som ett fån. Han knuf- far undan hennes kundvagn och haltar lätt fram till köttdisken,
där han lyfter upp en oxfilé som han sedan låter glida ned i den röda plastkorg som vilar på hans
arm. Mimmi vaknar upp från sin förstening, vet med sig att hon stirrat och känner sig dum.
”Förlåt mig, jag var i andra tankar”, säger hon lite förläget. ”Ursäkten accepterad”, säger han på
en riktig Hagforsdialekt. Mimmi tar tillfället i akt och sträcker fram sin hand. ”Mimmi”,
säger hon och ler.
”Micke” säger han och tar hennes framsträckta hand i sin.
Stundens magi är över och de båda drar sig bort igen, bort till sina inköp, bort till tryggheten.
Mimmi skjuter vagnen bor mot godishyllorna, nästan små- springer för att komma undan från den
obehagliga situation som uppstått. Väl framme vid alla färgstarka godispåsar, kan hon inte låta bli
att kika efter mannen hon just kört på. Han verkade trevlig och trots att han såg ut att ha ont, så
blev han ju inte arg. Mimmi upplever hur ett inre leende tar form. Han var ju riktigt snygg också
och hon har aldrig sett honom i butiken tidigare, undrar om han är nyinflyttad. När stegen styrt
henne vidare till chokladhyllan plockar hon åt sig tre stora kakor, en Marabou mjölkchoklad, en
helnöt och en frukt- och mandel. Snabbt läg- ger hon dem i kundvagnen. Hon kan inte låta bli att
känna ett enormt sug efter sött och får en viss längtan efter att komma hem igen. Mimmi drar vagnen
vidare mot utgången och kassor- na, tittar upp på hyllan med tvättmedel, sköljmedel, alla rader av
skurmedel och andra kemikalier. Tänker på att hon borde boka tvättid men orkar inte, får ta det en
annan dag. Vid hyllan invid kassan ligger travar av block, pennor och andra roliga småsaker. Mimmi
lyfter ned ett paket med gula blyertspennor, en pennväs- sare och två rosa block, linjerade i
A4-format. Med en bestämd min lovar hon sig själv att påbörja sin mediala bok, den bok hon så länge drömt om att skriva och 

som hon gjort en hel massa research omkring för att kunna påbörja. Hon tar de sista stegen mot
kassan, lägger varorna på bandet, tar två kas- sar och lyfter upp sin väska ur kundvagnen,
handväskan som hon gjort själv av ett par gamla avlagda jeans. Hon tar fram plånboken, betalar,
packar sina kassar fulla och lämnar buti- ken med en kasse i vardera handen. Mimmi stannar upp, tar
ett bättre tag på matkassarna och hasar upp jeansväskan som ka- nat ned över armen. Fortsätter
utmed trottoaren, bort från buti- kens värme. Matkassarna gungar i takt med att Mimmi vaggar sig
framåt för att komma hem igen, hon känner sig sliten. I sin högra arm upplever hon hur det lättar
då handtaget och sidan på kassen går sönder. Hon vet med sig att hon hade överlastat påsarna och nu
ligger alla hennes varor ute på den blöta gatan med de solkigt bruna löven som fallit ned från
träden utmed gatan. Hon huttrar till då vinden sveper in mot henne, himlen är grå och hela
landskapet känns gråtungt och just nu väldigt ogästvänligt, allt känns tungt. Butiken som stängt,
vad ska hon göra nu? Bilarna som kör förbi. Helt plötsligt känns det som hon ger dem alla en stor
teaterföreställning. Hon hör hur det låter från bildäcken då de möter den våta vägbanan. Det låter
som någon målar väggar med en färgfylld roller, tänker Mim- mi. Det luktar av förruttnelse där hon
står, våt jord och löv som blötts upp av regnet tidigare i dag. Ändå känns luften krispigare och en
aning friskare kommer hon på sig med att tänka innan hon slår ut med armarna i yviga rörelser, hon
är alldeles röd i ansiktet. Hur ska hon nu få med sig varorna? Drömmen om att komma fort hem är nu
över. I det samma rullar en bil upp bred- vid henne och den tonade rutan glider ned. Där inne i
värmen sitter Micke från butiken, Micke som hon nästan knäckte benet på och han ler, ser faktiskt
lite road ut.
”Man ser ju att damen behöver hjälp”, säger han, för att i nästa andetag utbringa ännu en liten vers. ”Vi måste sluta träffas så här, vem vet hur det kan gå om det blir en tredje gång.” Mimmi känner sig allt annat än road just nu. Varför är han tvungen att se henne så här?

Han sträcker ut en tygkasse till henne, innan han själv hoppar ur bilen för att hjälpa henne plocka
upp varorna som rullat ut i gatstenen. Mimmi nyper ihop munnen och hennes förtvivlade rynkor i
pannan börjar sakta slätas ut. Fort plockar hon upp sa- kerna, vill inte titta på honom, känner sig
som en hopplös idiot. Blyg och klumpig, där hon sitter balanserad på huk för att plocka upp sina
grejer. När de väl fått upp allt igen erbjuder Micke henne lift hem i sin svarta blanka BMW, men
förlägenheten tar över- handen och Mimmi tackar nej: ”Tack, det går bra i alla fall. Har bara kvar
att runda hörnet och gå över gatan så är jag hemma igen”, säger hon och nu ler hon ett skinande
gigantiskt leende. Inom sig anar hon redan paniken komma, tänk om jag aldrig mer ser honom. Men i
det samma hon tänkt tanken, sträcker Micke ut handen och viftar med en liten pappersremsa. ”Mitt
visitkort! Ta det”, säger han. ”Ja så har du mitt nummer om du råkar i nöd igen.”
Nu börjar det smälta lite inom Mimmi, han flörtar ju med mig, tänker hon och känner rodnaden stiga.
Snabbt tar hon hans vi- sitkort, tänker inte ens på att ge honom sitt nummer, men frågar om han
ofta handlar i butiken.
”Det händer”, svarar han. ”Så du kan nog vara säker på att vi ses igen”, säger han leende, innan
han lägger i ettan och far iväg. Mimmi går vaggande sista biten hem och hon ler för sig själv,
varorna känns lättare än luft och stegen hon tar är så lätta att det känns som hon flyger fram. Väl
hemma packar hon upp varorna, tänker på Micke och på att han var rena drömkillen. Hon doftar på
visitkortet och anar en lätt bris av rakvatten. Det luktar gott. Hon ställer upp visitkortet i
köksfönstret lutande mot blomkru- kan med den röda begonian. Sätter sig ned för att vila ett slag,
innan hon sätter på kaffebryggaren för att få sig lite kaffe och ljuvlig choklad. Vilken toppendag
det blev till sist, tänker Mimmi och tycker sig bli alldeles varm inombords, reser sig och tar tag
i kaffebryggaren. Tömmer engångsfiltret, fyller på med nytt kaffe och häver kannan full med vatten som hon häller upp i brygga- ren, det ska bli en full kanna i dag, 

tänker Mimmi, måste orka hålla mig pigg och skriva.
När hon väl fått på kaffet, tar hon de båda rosa blocken, pen- norna, vässaren och går in i
vardagsrummet med dem, lägger dem på plats på soffbordet för nu ska hon börja skriva på sin bok.
Kvittar vad man tycker eller tänker om min idé, det är ju just det, tänker Mimmi, min idé! Hon
smakar på orden, tittar ut genom fönstret som vetter mot den lilla trädgården, hennes sten- lagda
altan. Ser skatorna som äter av brödet som hon slängde ut i förrgår, de gottar sig riktigt där ute.
Högt säger hon: ”Hoppas ni låter er väl smaka”, så vänder hon sig om snubblar nästan på mattkanten
innan hon tar sig vidare ut i köket för att hämta kaf- fet och chokladen som hon längtat så efter
hela dagen. När hon väl fått kaffet och chokladen i sin hand återvänder hon till soffan, sippar på
sitt nybryggda kaffe och skriver de första orden i sitt block. Hon rättar till sina leggings och
drar den stora goa tröjan i svart och rosa om sig för att inte frysa. Hon tittar upp på tavlorna
som förmedlar ett inre lugn. De är fyllda av havsmotiv, fjäll och andra natursköna bilder. Hon
upplever en lättare saknad då hon tittar på fotografierna som är upphängda av modern och fadern på
väggens andra kortsida. På fönsterhyllan står hennes gröna glasfiskar och en stor blågrön kruka hon
nyligen har köpt med en stor frodig grönväxt i. Fönsterlampan är tänd. Mimmi reser sig för att
sätta på stereon, hör en massa slammer från grannen och en svag antydan till vatten som spolas
genom rören, men det är knappt hörbart. Hon njuter av den inbjudande doften av kaffet och den runda
smaken av mjölkchokladen som hon stoppar i sin mun innan hon reser sig upp. Det luktar Jasmin från
doftljuset hon tänt på bordet. Hon sätter på en cd med Takida, bara svagt som bakgrundsmusik. Med
några lätt vaggande steg är Mimmi framme vid soffan igen och landar med en lättare duns. Genom
fönstret ser hon rakt ut på fruktträden och de blöta klädesplag- gen som hänger på torkställningen,
i hennes tanke svär hon, borde tagit in dem innan jag gick till butiken, får ta det i morgon om de hinner torka. Hon återvänder till blocket och sitt koncen- trerade skrivande, begrundar orden 

och känner sig lite upprymd. Hon reser sig upp igen, hämtar lite böcker från hyllan, behöver läsa
lite mera fakta om det mediala, innan hon fortsätter. Ute börjar det skymma.

 

VILL DU FORTSÄTTA LÄSA BOKEN ? Köp den via vår sida eller på Internetbokhandeln Bokus.se eller Adlibris.com