SVART TRIAD

VILL DU PROVLÄSA LITE UR SVART TRIAD?

Här har du möjlighet att känna på språket och berättelsen:

 

PROLOG

MYGGORS ENVETNA SURRANDE, den fuktiga värmen, de bitande sticken. Vinden som svepte och doften från våtmarkerna, här stod hon stolt, hjortronblomman, med sitt gyllene utseende. Hon var eftertraktad och kände på sig att hon var något alldeles extra.

Hon lockade de ovana i döden och de vana till rikedom.

Symbol för den nordiska faunan, de talade stolt om henne, inte behövde hon hjälp att pollinera sådant klarade hon av på egen hand.

Styrkan inom henne bjöd på den urnordiska kraften den vre- deshöga äkthet som vilar inom nordborna, en njutning i livet.

Hon var använd av många, förebild för oliktänkande, dödliga historier, roliga episoder, minnen och smakupplevelser.

Som symbolens snedvridenhet tog han fasta på detta, gav sin vän dess namn, lät henne fröjda nordbornas vrede, nu var kriget igång. Hans försurade medvetenhet, en svart triad, tankar som syrade hans sinne och gjorde honom svag.

 

1

ÖGONEN SOM BLICKADE ut mot allt det nya var stora som vilda rådjursögon, mörkt nötbruna, skiftande och lite skrämda. De höll distans från omvärlden. De rörde sig med hastiga rörel- ser, vaksamma och flackande tog de in allting. Sände impulser till hjärnan, reflekterade över det som hände i nuet. Inget und- kom dem, de två mörkt skimrande ögonen betraktade rummet, upptäckte alla rörelser, förflyttningar, ljusskiftningar, allting.

Matoset som spred sig i rummet där de hade samlats vibrerade i luften. De var alla sammanfösta på ett och samma ställe, det kallades att integrera dem. Rader av stolar tornade upp sig utmed ena långväggen. Rummet var gulmålat och man hade vackra blommiga gardiner i fönstren. Allt var olikt det hon kom ifrån, hon tittade ut genom fönstret.

Det fanns buskar och träd utanför, asfalterade gångar med ra- batter vid sidan om.

Rummet doftade trevligt av spiskummin, koriander och ingefä- ra. Välkända dofter, sedan hon var ett barn, de vibrerade i sinnet, magen knöt sig på henne. Hungern skrek inuti hennes kropp.

På bordet i rummets mitt stod en Meze uppdukad, en buffé från mellanöstern för att hälsa dem välkomna till detta inte- grationsmöte. De allra flesta av kvinnorna som lagat maten var utländska, några var vithyade, faktiskt nästan kritvita i huden. Detta kunde noteras då den främmande blicken, följde dem i varje rörelse de tog.

I bakgrunden hörde man Najwa Karam, en av Mellanösterns stora stjärnor sjunga. Allt hade man gjort för att ge dem ett trev- ligt bemötande.

 

Men man hade helt förbisett att män och kvinnor normalt äter maten åtskilda. Här förväntades alla sitta ned vid samma bord, osäkerheten och rädslorna tog vid inom henne.

Blicken flackade. Tankarna snurrade i hennes huvud. Var rädd för de okända männens reaktioner, tryckte sig intill den tapetse- rade väggen, ville göra sig liten och kuvbar.

En av de utländska kvinnorna kom gående mot henne, hon talade svenska

”Du komma, sitta vid bordet, bara ta från maten.” Hon såg den skyggande blicken och förstod tvivlet.

”Nej du inte vara rädd. Här vi alla sitta vid bordet och äta. Man inte rätt säga nej här.”

Hon hörde kvinnan tala men förstod inget av det hon sa, såg bara läpparna röra sig. Kvinnan drog i hennes heltäckande kläd- sel, försökte få henne med sig mot bordet. Rädslorna grep tag i henne som klor på örnar när de satte dem i sina byten, hon stretade emot.

En av männen såg hennes kamp och reste sig från bordet för att gå dem till mötes.

På hennes eget språk darija, sa han, ”Du behöver inte vara rädd att sitta ned, vi bjuder dig att dela vårt bord och vår mat.” Han undvek att se in i hennes mörka ögon då detta inte var korrekt av honom.

Kvinnan var beslöjad och bar en heltäckande dräkt, en jalabii- bihinna.

”Följ med kvinnan där, hon ger dig att äta”, han log mot henne och gick sedan bort mot männen igen, hon hade tidigare sett honom tala med Aref.

Hon släppte den osynliga garden hon hållit framför sig och följde kvinnan som nu lät henne gå självmant till bordet. Flera andra kvinnor och barn hade satt sig ned redan. Alla lät sig väl smaka från det fina smörgåsbordet, barnen åt med sina hän- der. Doppade de rullade couscous kulorna i yoghurtdippen som smaksatts med mynta.

Allting smakade mycket orientaliskt.

 

Nawal Maysoon väntade på att maken skulle komma in till dem med dottern, deras gladlynta lilla flicka som lekt så befriande ute i vårsolen.

Ghada skulle börja i skolan här i Sverige snart. Skulle få lära sig svenska.

De hade fått en fin lägenhet i Gårdsten då de kommit från flyktingförläggningen, tre rum och kök. Kommunen hade hjälpt dem och de hade fått köpa sig nya möbler.

Nawal kände sig stolt över att hon och Aref lyckats att ta sig hit för att börja om sina liv och nu äntligen skulle de kunna ge lilla Ghada lite trygghet.

Ghada som betydde vacker. Deras dotter var vacker, mörkt brun i hyn och med svart långt hår. Hon var sprallig i hela sin mimik. Hon hade tagit flykten till Sverige mycket bra och att bo på en flyktingförläggning hade inte berört henne alls.

Hon hade redan funnit sig en massa vänner genom sitt charm- fulla sätt. De brukade leka ute på gården och Nawal kunde inte låta bli att le åt minnena, då hennes dotter tog kontakt med de andra flickorna. Lite trevande och försiktigt till att börja med, men sedan hade det släppt.

Alla flickorna hade fått hopprep av kommunens anställda. Na- wal hade stått på balkongen och sett på flickorna som försökte hoppa med dem. De stora rosa hopprepen med en flicka i var- dera ända och det sätt på vilket de vevade så den lilla snön som låg kvar på marken yrde runt dem. De vevade åt varsitt håll med armarna i yviga rörelser, inuti de båda repen hoppade en av flick- orna. De byttes av, skrattade och njöt. Långt borta kändes svårig- heternas tid, tänkte Nawal när hon blickade ut.

Dörren öppnades till lokalen och Araf och Ghada kom in, hon sprang mot modern. Håret fladdrade som en man runt hennes huvud.

Araf nickade mot henne och gick sedan bort mot männen för att sätta sig ned.

Nawal skyndade sig upp till mezen och hämtade av maten till sin make och sin dotter. Hon sa ingenting, tittade inte på män-

 

nen utan satte ned tallriken framför Aref och gick sedan därifrån med raska steg.

Ghada kände sig skygg inför de vuxna kvinnorna. De flesta hade olika nationalitet och talade olika språk, vilket gjorde dem tystlåtna vid bordet. Hon kurade ihop sig intill modern, tittade ned i tallriken och åt av det hennes mor serverat henne.

I lokalen fanns det tolkar från olika länder, de satt på stolar som placerats vid fönstren och deras gestalter liknade mest på siluetter mot det skarpa ljus som strilade in i lokalen. De väntade på att man skulle äta klart och under tiden satt de själva och sam- talade på engelska, för att alla skulle förstå.

Nawal reflekterade över att allting kändes annorlunda, lite främmande. Hon var i Sverige, kände ingen mer än Aref och dottern. Det kändes ensamt och lite otryggt, men snart kunde hon lära sig lite av språket och då skulle allt bli lite lättare, tänkte hon.

Hon plockade i sig av maten och då hon tömt tallriken och frågat Aref om han ville ha mer, kom en ung kvinna fram till henne för att tala.

”Du är Nawal Maysoon?” sa hon frågande på darija, en dialekt man talat där hemma i den Islamistiska republiken Maureta- nien.

Glad över att höra sitt modersmål svarade hon, ”Ja, jag är Na- wal”, hon vände sig mot barnet som stod bredvid henne, ”och det här är min dotter Ghada.”

”Jag heter Sirve Tigris och jag jobbar som tolk, jag kommer att hjälpa er tills ni kommer på plats ordentligt”, sa hon och log. Nawal reflekterade över att kvinnan varken bar huvudbonad eller dräkt, hon gick klädd som en svensk kvinna. Vackra siden- byxor och en fin blus som till stor del täcktes av en svart tröja

med stora fickor.

Hon tog ned handen i fickan och fiskade upp ett visitkort. ”Jag tänkte ge dig ett visitkort så du kan nå mig, om du vill fråga om någonting, mitt telefonnummer står på lappen.”

”Tack.”

 

Dotterns stora bruna ögon tittade på kvinnan. Hon var van att de vuxna kvinnorna täckte sina kroppar. Man lät inte männen se på dem.

Hon drog i sin mammas ärm. Nawal vände sig mot sin dotter och log.

”Mamma, varför bär hon inte slöja när hon pratar som oss?” Hon tittade ned på sin dotter, visste inte vad hon skulle svara,

men Sirve tittade på Ghada och svarade själv på denna fråga.

”Ja det kan vara svårt att förstå, men jag har varit här i många år och jag har tagit sederna dit jag kommit, min man är svensk och vi lever efter hans kultur.”

Ghada log försiktigt mot henne och frågade sedan,

”Blir inte din pappa eller din bror väldigt arga på dig då?” Ghada själv var ännu så liten att hon inte behövde täcka sig,

men Sirve förstod att hon måste vara hårt hållen av sin mor när det gällde de muslimska sederna. Förmodligen skulle man komma att könsstympa henne snart, om de inte redan gjort det, stackars lilla flicka tänkte Sirve. Hon tittade på Ghada och sva- rade henne på hennes fråga.

”Nej min pappa är en mycket förstående man och någon bror har jag inte.”

Nawal, gav sin dotter en lätt knuff för att få henne att stilla sin nyfikenhet, det var inte för hennes öron att höra det här.

Sirve riktade sin uppmärksamhet mot Nawal igen och fortsatte samtalet med henne. Hon hänvisade henne att komma till sam- ma ställe nästkommande måndag. Då skulle man sätta igång en kurs i svenska för invandrare, vilket hon ansåg var en god start för Nawal.

Nawal kände sig trängd och sökte ögonkontakt med Aref som reste sig och gick bort mot dem.

”Kanske dags för oss att gå hem nu?”

”Sirve”, sa hon och sträckte fram handen mot Aref.

Aref tittade på henne med en blick som talade om vad han tyckte om sådana kvinnor.

”Jag arbetar som tolk”, fortsatte hon tydligt van vid hans bemö-

 

tande. ”Jag skall hjälpa er familj med saker ni behöver fråga om, papper, kontakter med myndigheter och sådant.

”Jo jag sa just till Nawal, att på måndag startar det en kurs i svenska språket för invandrande kvinnor och jag tycker det är en god idé att hon kommer hit då.”

Aref tittade frågande på sin fru, mötte hennes ögon och såg att hon inget lovat, hon var rädd.

Han tittade på Sirve igen och det en god stund, innan han sva- rade henne, ”Hon kommer.” Han tog Nawal i armen och ropade milt efter Ghada, ”Nu skall vi gå.”

Ghada kom i det samma som fadern uttalat ordet gå och Sirve drog slutsatsen att han var familjens överhuvud, hans ord var lag. De får det nog inte så mycket lättare i Sverige än de hade det i Afrika tänkte Sirve för sig själv. Hon tittade efter dem då de gick

ut från lokalen.